Nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist. Som vanligt vet jag då inte var jag ska börja. Man är liksom inte varm i kläderna.

I korthet har ett antal saker rört upp tillvaron, mest till det bättre men tyvärr på bekostnad av bloggen och programmet i övrigt. Har sagt upp mig från mitt jobb, bytt sponsor, möblerat om i min lägenhet, varit talare på några AA-möten och startat ett aktiebolag med en vän. Det har varit många svåra beslut, osäkerheter och rädslor som tagit energi och skapat inre oro. Denna vecka nådde allt sitt klimax, och jag fick fullständig kortslutning för att jag spänt bågen för högt. Då sker det som inte får ske, jag blir jag av med min sponsor. För att hon själv har tagit ett rejält återfall.

Kunde inte vara sämre timing då senaste tiden har varit en enda lek med elden för mig, ett regelrätt återfall har tydligt legat i luften. Från att ha haft en slip då och då har jag befunnit mig i en enda lång slip av överätning som jag inte lyckats ta mig ur. Skillnaden från när jag har varit ute på hal is tidigare var att denna gång fanns ingen ork kvar. Motivationen att kämpa och rädslan för konsekvenserna om jag gav efter för begäret var som bortblåst.

Jag har dock en sista livlina som jag bara tar till när det verkligen är en fråga om liv och död, som jag tack och lov tog till. Jag ringde Bitten. Hon vet att jag bara hör av mig när det är riktigt illa. Då finns hon där.

Tecken på återfallsbeteende har egentligen varit tydliga för mig sedan början av juni. Desperat har jag försökt ta till alla redskap som rekommenderas för få det att lätta och släppa. Det har inte hjälpt. Bara för stunden. Men det räcker inte, till slut är bägaren full och börjar rinna över. Det är som att jag ständigt bara går och andas in, men aldrig ut. Sockret och sen på senare tid även maten har varit min ventileringsventil. Mitt sätt att lätta på trycket. Tyvärr är jag inte som en normal människa som lägger sig och vilar när det blir för mycket på en gång. Nej, då växlar jag istället upp till en högre växel. Presteraren tar över och jag får såkallad ”racing brain”.

Nu kan ni fråga er hur jag kan ha sådant här mående efter års drogfrihet? Tro mig, den frågan ställer jag mig själv hur ofta som helst. Svaret är tyvärr så enkelt som att:

  1. Ett års drogfrihet är en evighet men samtidigt ingenting i ett större perspektiv. Jag är fortfarande en rookie och labil i mitt tillfrisknande. Med en bakgrund på 23 års drogande bakom mig är tiden jag har varit drogfri ganska kort. Det tar tid att tillfriskna…
  2. Ju mer jag jobbar med mig själv desto djupare kommer jag och det gräver fram laddade och skrämmande känslor. Känslor som jag antingen har bedövt tidigare med drogande eller som jag kanske aldrig har tagit i tidigare. Försvarsmurarna har varit alldeles för tjocka.
  3. Livet är inte alltid en dans på rosor. Alla människor har sina toppar och bottnar, det hör till spelets regler. Det som sker i mitt fall är dock att övriga händelser får en direkt effekt på mitt tillfrisknande och en helt fristående sak kan bli en katalysator för sjukdomen. Jag har så ingrodda mönster att jag inte ens behöver tänka till eller anstränga mig för att hamna i en destruktiv besatthet. Det sker per automatik. Det är just dessa inristade spår jag jobbar för att skrapa bort och ersätta med nya konstruktiva. Så att jag på sikt allt mer ska kunna hantera verkligheten som en vanlig människa.

Har insett att jag har lekt med elden de senaste veckorna och att det är dags att ta varningssignalerna på allvar. Ett steg i detta är att skriva mer här på bloggen. Känner att det är viktigt just nu. Behöver det för att komma tillbaka på banan igen. Tack för att ni finns.

Annonser