Igår befann jag mig i ett dödläge där det bara var att bita ihop. Acceptera det jag inte kunde förändra. Men bitterheten, självömkan och ilskan fick mig att koka. Sorgen över att behöva göra vissa ofrivilliga och orättvisa val gör mig ibland tokig. Känslan av att inte få vara fri, att inte få vara med, att inte få vara som andra. Frustrationen över att aldrig få släppa kontrollen och bara få vara en för stunden ansvarslös, bekymmersfri ungdom likt mina vänner.

Nej, det livet var jag tvungen att säga adjö till den dagen jag slutade med socker och därmed även alkohol. Självömkan någon?

Jag är nere i Skåne med min pojkvän och bor hos hans familj. Igår var vi bjudna till en av hans bästa vänner på middag följt av utgång på krogen. I vissa lägen kan jag klara av sådant men då krävs det att jag är i balans och har rätt inställning. Att jag har orken att vara den som sticker ut och är den tråkiga i sällskapet. Att jag har energin nog att hänga med i tempot trots att det till viss del blir som ett skådespel från min sida. Rollen som ”hon som kan festa utan alkohol utan att någon märker att hon är nykter, och vara precis lika glad och pigg i hatten som alla andra”. För hur mycket jag än försöker skönmåla det så är det ofta jobbigt att vara den enda nyktra i ungdomssällskap. Om jag bara hade kunnat dricka Red Bull eller läsk hade det känts lite roligare än detta ständiga bubbelvatten med citron..

Suck. Som sagt fanns inte styrkan till detta igår. Är inte i tillräcklig balans. Förutom det, var det även en annan aspekt som fick mig att backa, och det var det faktum att jag faktiskt ville dricka. Tidigare har jag egentligen aldrig känt varken sug eller lust att dricka då jag associerar det med så mycket smärta och ångest. Men nu när jag befinner mig i en livssituation som fyller mig med stress och press vill även jag få släppa allt för några timmar. Jag vill likt alla andra bara få släppa allt som heter ansvar och allvar för en liten stund.

Mot min vilja var jag helt enkelt tvungen att acceptera det jag inte kunde förändra och agera därefter. Resultatet blev att min pojkvän gick på middagen följt av en sen natt ute. Jag själv stannade hemma med hans föräldrar, syskon och farmor, som förvisso är helt underbara men gissa om det ändå kändes tungt.

Jag gick ut på en två timmars promenad och bara grät och grät. Ringde till mina bästa vänner, mina föräldrar, min sponsor, på telefonmöte och programvänner. Drog i alla livlinor. Nu gällde det att överleva kvällen. Även om det inte ingår i min matplan köpte jag en påse cashewnötter, vilket jag självklart ångrar bittert idag, men nu får det vara så. Jag kämpar och är villig. Det är det viktiga. Igår var en pärs.

Det glädjer mig att min pojkvän hade en helt fantastisk kväll för det behövde han verkligen efter en tuff vår. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag är fruktansvärt avundsjuk. Åh vad jag är avundsjuk. Det vrider sig i magen. Jag skriker och slår inombords. Känner en otrolig sorg över att inte få uppleva de där lekfulla nätterna mer.

Saknar den sidan hos mig själv. Saknar att få uppleva sådana stunder med mina vänner. Saknar, saknar, saknar!

Jag vet att alkohol inte är enda lösningen för att få släppa kontrollen och leka av sig, men det är en effektiv hjälp på traven. Det kan nog många skriva under på. Min önskan nu är att jag ska hitta personer och forum där jag kan få utlopp för detta behov utan alkohol. Där leken står i fokus och jag bara kan få skratta från magen.

Dagar som denna är jag mer än tacksam över att jag har bloggen och kan få ventilera. Det får mig att känna mig mindre ensam. Ger mening. Tack alla ni som stöttar, ni vet vilka ni är.

Annonser