Vad var det som hände? Vad var det egentligen som hände mellan dig och mig precis? Varför blev jag så arg? Vad ligger bakom den här ilskan? En fin middag avslutades på ett onödigt dramatiskt sätt.

Är det mitt ego som spelar mig spratt? Är det sant att jag inte klarar av att vara med mig själv så därför försöker jag provocera på annat håll?

Konflikten grundade sig i att han menar att jag har förändrats. Både sedan jag var barn och sedan jag slutade med sockret. Blir alltid lika ledsen över att höra det. Känns som att han menar det som något negativt. Han säger aldrig uttryckligen att det är sämre idag, men han betonar alltid hur underbar jag brukade vara. Vilket jag då indirekt tolkar som att jag är en sämre version av mig idag.

Handlar det här om min egen sorg och frustration med mig själv? Handlar det om min saknad efter det glädjefulla barnet jag en gång var? Handlar det om min rädsla över att den sidan av mig är borta för alltid?

För jag vill inte tro att det funkar så. Att sidor hos oss bara försvinner en dag för att aldrig komma tillbaka. Vill däremot tro att vi utmanas och utvecklas. Att vi går igenom faser som präglar vårt tillstånd. Vissa omständigheter och perioder förstärker specfika karaktärsdrag och vissa förstärker andra, och det gäller kanske att vara uppmärksam på hur man väljer att leva. Kan märka hur mitt tillstånd varierar kraftigt beroende av vad jag går igenom och vilka jag umgås med. Oundvikligt intar jag olika ingrodda roller som är svåra att komma ur, på gott och ont.

Jag har de senaste åren försökt ändra saker i mitt liv som har hållt mig tillbaka och långsamt kvävt allt det jag en gång älskade hos mig själv. Men jag vägrar tro att det inte går att komma tillbaka. Det lekfulla, det omtänksamma, glädjen och energin finns där någonstans. Det finns i mig. Är en del av den jag är.

Snälla sluta säg att jag har förändrats. Jag är den jag är, och är den jag alltid har varit. Mitt innersta väsen ändras inte oavsett om jag är ung eller gammal, smal eller tjock, barnslig eller allvarlig, fri eller kontrollerad. Sätt inte etiketter på mig och stoppa inte in mig i fack. Jag kämpar ständigt för att bli en bättre människa men jag kan inte forcera processen.

Hela syftet med att sluta med sockret och med det här extremt jobbiga året som varit hittills, har varit att på sikt få kontakt med alla de där fina sidorna som en gång fanns där.  Som fortfarande är en del av den jag är! Men ogräset måste bort först. Måste göra grovjobbet.

Jag tror att det kanske är därför min reaktion mot honom blev så stark. Just för att min kamp till stor del handlar om att få kontakt med det där glada, fina och kärleksfulla igen. Så när jag får slängt i ansiktet att det är borta, då känns hela kampen mot sockret och allt jag har gått igenom rätt meningslöst.

Inser att allt detta enbart är min egen tolkning av min väns kanske helt oskyldiga ord men det som ekar inombords och skrämmer är ifall det fina hos mig har gått förlorat och att jag inte blev som man hoppats. Att jag har förstört min egen potential.

Annonser