Belöningen. Resultatet av hårt och ganska smärtsamt arbete. Nu kommer belöningen.

Vet inte var jag ska börja. Just nu lever jag i en dröm. Min dröm. Både på insidan och utsidan. Mitt känsloliv är som dag och natt jämfört med för ett halvår sedan. Har själv svårt att tro att det kan bli sådan skillnad av att sluta med socker och av att ta tag i beroendeproblematiken. Den externa världen är lätt att beskriva men insidan som är desto viktigare har jag svårt att i ord beskriva vad som blivit annorlunda. Det bara är det. Och som sagt är det natt och dag.

Den personen som kanske stått mig närmast under hela den här perioden satte själv ord på det häromdagen. Han tittade på mig och utbrast ”Vad är det som har hänt? Du är som en helt annan person. Du känns så lugn, orädd och genuint lycklig. Det är helt fantastiskt att se.” Trodde aldrig att jag skulle få höra de orden. Känslan var obeskrivlig.

Senaste veckorna har saker och ting fallit på plats inom mig. Många rädslor har släppt och kan idag ta saker mer med en klackspark. Framförallt lever jag mer i nuet. Vilket är så mycket roligare än att ständigt leva i det förflutna eller i framtiden…

Begreppet ”en dag i taget” har börjat få en helt annan innebörd för mig. Och det underlättar tillfrisknandet. Det är lättare att bara planera maten för idag istället för att ständigt ha koll på hela veckans måltider i huvudet, och alla orosmoment det medför. En dag, en måltid i taget. Samma gäller mitt övriga liv, inte bara maten.

Kan inte med ord uttrycka hur tacksam och lycklig jag är över att få känna som jag gör just nu. Alla uppoffringar, tårar och känslor som har krävts för att få komma hit har varit värt det. Det som har drivit mig har varit hoppet om att det en dag ska vara värt besväret. Om att en dag få känna exakt såhär.

Jag är självklart inte framme, det varken vill eller kommer jag aldrig att vara. Min nykterhet är inte perfekt och jag har förvisso fortfarande problem med överätning och hjärnspöken. Men viktiga pusselbitar har fallit på plats och jag kan idag säga att jag är mig själv. Jag är den Elsa jag vill vara. De sidorna som tidigare varit totalt undanträngda och nästintill döda har äntligen börjat få luft. Vet inte hur, när och var det exakt vände men plötsligt började livet i mig komma tillbaka.

Jag har så många och mycket att tacka för detta. Blir tårögd av tanken. Hur tackar man någon som gett en livet tillbaka?

Till alla er där ute som kämpar, fortsätt kämpa, det blir bättre. Och det är precis så underbart som vi drömmer om.

(ps. egentligen drar jag mig för att skriva för mycket ”positivt” pga rädsla att det ska slå tillbaka i ett senare skede men samtidigt måste jag kunna dela om båda sidorna av myntet. Med andra ord, jag menar varje ord av ovan men har fortfarande stor ödmjukhet inför denna farliga sjukdom och att livet har sina bottnar och dalar.)

Annonser