En nyttig kalldusch. Insikten som slår en rakt i ansiktet. Plötsligt kan man lägga ihop pusselbitarna och se vad som kanske borde ha varit ett tydligt mönster för länge sen.

I takt med att jag förra våren tog tag i sockret har hela mitt liv rörts om och börjat förändras. Dominoeffekten. Inget går omärkt förbi, utan allt påverkas. Inventeras och förnyas.

Nu senast är det alla mina relationer som jag har behövt och velat ta tag i. Smärtsamt i vissa fall, men helt klart nödvändigt och bara sunt på lång sikt. Smärta kan ofta vara lika mycket förenligt med lättnad och befrielse. Och inte minst tillväxt såklart.

I sommar gjorde en underbar person mig tjänsten att vara extremt ärlig. Det krävdes mod och jag är honom evigt tacksam för att han vågade säga exakt det jag behövde höra, trots att det gjorde ont. Utan att gå in på detaljer handlade det och handlar det fortfarande om mitt sätt att använda nära relationer som ett sätt att fly och lägga över ansvaret. Ett sätt att försöka få andra personer att ”fylla mig”. Eller snarare, fylla den inre tomheten jag har inombords. Från att ha varit beroende av socker till att vara beroende av en person. En person jag ständigt vill ha i min närhet men som aldrig till fullo tillfredställer mig. Egentligen exakt som det var med sockret. En tugga var för mycket, och tusen tuggor var för lite. Aldrig nöjd, alltid någon annanstans.

Ända sedan jag var liten har jag varit extremt fixerad vid kärlek. En ständig längtan efter att finna den där killen som skulle ge mig allt det jag drömt om. Bara jag träffade honom har jag trott att allt skulle lösa sig. Den inre striden skulle försvinna och jag skulle få inre harmoni. Som resultat har jag trots min unga ålder redan haft ett antal relativt seriösa förhållanden och varje gång har jag trott att ”den här gången kommer det att vara annorlunda”. Den här gången kommer jag att känna mig komplett.

Men då resultatet aldrig har blivit som väntat har missnöjdheten alltid kommit krypande efter ett eller två år. Varför har relationen med den här personen inte fixat mig än? Ibland har jag då istället försökt styra situationen genom att försöka förändra personen jag levt med, vilket självklart bara resulterat i katastrof och en större frustration. I slutet har jag som följd alltid känt mig ännu mer ensam i själva relationen än vad jag gjorde innan. Känslan av att leva i förnekelse går till slut inte att förtränga. Och mot min vilja har det inte funnits något annat alternativ än att avsluta och gå vidare. Att leva i en relation som drivs av rädslor och förnekelse är mycket ensammare än att leva själv.

Från att ha trott att jag har längtat efter kärlek har jag nu insett att det varit en total illusion. Jag har längtat efter att fylla min inre tomhet och trott att en kille ska kunna göra det åt mig. Kärlek är inte något som ska komplettera mig, det ska vara en bonus som bara förgyller och berikar. Så vill jag se det i alla fall, även om jag kanske inte lever efter det fullt ut än.

Är så tacksam över denna insikt. På en undermedveten nivå har jag alltid vetat om detta men har inte varit redo att verkligen se. Är övertygad om att jag aldrig hade orkat eller vågat möta detta om jag inte hade gjort den resa jag gjort senaste året med maten och programmet.

Nu är jag fast besluten om att bryta detta mönster och sluta söka efter svaren i den externa världen. Är fortfarande rädd för känslan av ensamhet och tomhet men är inte rädd för jobba med det. Idag vågar jag stå kvar. Inser att jag behöver leva själv en tid framöver för att verkligen gå till botten med detta. Och jag ser till och med fram emot det. Ska bli skönt att slippa vara så omvärldsstyrd. Att hela tiden basera mitt välmående på hur omvärlden behandlar mig. Är jag bekräftad? Varför är jag inte bekräftad? Duger jag? Har jag fått tillräckligt? Varför är jag inte nöjd?

Nu är det slut med dessa kortsiktiga bedövningar. Tänker nå det man i programmet kallar sinnesro. Lära mig att älska mig själv (hur klyschigt det än låter). Och på sikt lära mig vad det innebär att leva i en äkta kärleksrelation som enbart drivs av lust och inte av rädslor.

Åter igen, tack till dig som öppnade mina ögon för allt detta. Det kan inte ha varit en lätt uppgift. Du vet vem du är. Jag älskar dig.

Annonser