Vänner. Ett område jag inte har reflekterat över tidigare särskilt mycket. Eller det är inte helt sant. Relationer i alla dess former har alltid varit viktigt för mig. Men just vänskaper med det kvinnliga könet kan jag uppleva att jag har varit nonchalant inför.

Jag växte upp på landet i de vackra skogarna utanför Uppsala. Där var vi ett fantastiskt gäng tjejer som gjorde allt tillsammans. Det fina var att vi alla delade intresset kring sport och att vara aktiva. I praktiken innebar detta att samtliga spelade i samma fotbollslag på sommaren och sen samma innebandylag och pingislag på vintern. Att umgås innebar att fysiskt göra och uppleva saker ihop. Kreativiteten satte ribban. Något som skapade många fina minnen. Och inte minst en inställning till livet som kändes väldigt sund.

När jag var tolv år flyttade vi från landet till storstaden Stockholm och allt ändrades. Flytten och kulturchocken satte sina spår. Det både stärkte och förändrade mig. På gott och ont.

Första åren i Stockholm var omtumlande och jag tror jag skapade skyddsmurar för att orka. En tydlig förändring från den tiden är att jag sedan dess har varit lite utav en ensamvarg. En person som är med på ett hörn i många sammanhang, men som antingen vägrar eller inte vågar stanna kvar i en permanent tillhörighet. I mångt och mycket för att jag aldrig har känt mig hemma någonstans igen sedan vi flyttade från landet.

Umgängesmässigt resulterade detta beteende i alla fall i ett stort vänskapsnätverk men också ett konstant hoppande mellan umgängeskretsar. Var hela tiden tvungen att känna mig fri och självständig. Annars fick jag inte luft. Så fort jag började bli en del av ett umgänge kändes det inte tillräckligt, och direkt kom rastlösheten och tomheten krypande, och jag markerade genom att gå motströms.

Trots detta lyckades jag skapa ett antal fina vänskapsrelationer under tonåren. Tjejer som gillade och accepterade mig trots min tendens att försvinna undan. Väninnor som jag har sett, och till viss del fortfarande ser, som min familj.

Men i takt med att jag kommer längre i tillfrisknandet och programmet sker en dominoeffekt. Allting påverkas. Likaväl som jag måste inventera min relation till mig själv, måste jag inventera mina vänskapsrelationer. Och om jag ska vara ärlig är det riktigt smärtsamt.

Det gör ont att se hur dåligt jag har vårdat det som jag borde har vårdat som allra mest. Det är aldrig för sent men önskar ändå att jag hade kunnat se detta tidigare. Sanningen är att jag de senaste fem åren har levt i en illusion. Blundat för hur ytliga många av mina relationer faktiskt varit och är. Det är faktiskt skrämmande vad många nivåer det finns på att leva i illusioner. Känns som jag ständigt finner nya…

I denna stund som jag skriver detta är det med en blandning av sorgetårar och glädje. Jag gråter av sorg över hur det har kunnat bli såhär. Över tomheten som följer av att ha gamla relationer runt sig, som efter lite skrapande på ytan utger sig för att vara innehållslösa. Över hur jag varit så djupt i sockret att jag år för år isolerat mig allt mer. Senaste årets isolering har dock varit nödvändig för att kunna bli drogfri på riktigt och djupet.

Samtidigt gråter jag av lättnad över att jag har insett detta. Över att jag kan se hur sjukdomen har hållit mig avstängd och frånvarande från mina vänner, och skapat den nuvarande situationen. Framförallt upplever jag en våg av tacksamhet över att ha kommit ur missbruket och över att jag är på väg tillbaka. Fast mycket starkare och lyckligare än jag någonsin varit tidigare.

Som med allt annat innebär detta en chans till förändring. Jag vill skapa rena och ärliga vänskapsrelationer där det finns mycket lek. Tänker sluta hålla kvar i luftslott på grund av att ”vi alltid har umgåtts”, som egentligen är ömsesidig förklädd rädsla att vara ensamma.

Jag vill prioritera och investera i riktiga relationer och verkligen finnas där för andra. I dåtidens drogande hade jag inget att ge, men det har jag idag.

Annonser