Det här är nog det jobbigaste inlägget jag någonsin har skrivit. Det som verkligen tar emot. Ett inlägg jag kanske borde ha skrivit för länge sen.

Vet att jag redan har nämnt tidigare att jag tampas med en osund viktfixering. Men tror att jag både medvetet och omedvetet har undvikit att utveckla det mer än så på bloggen. Varför? För att det är något jag skäms otroligt mycket över. Inte nog med att jag skäms över min kropp och mitt beroende, jag skäms alltså dessutom över att jag skäms. Och det är den skammen som är värst. För den skapar rädsla, gör mig sårbar och fruktansvärt ensam.

Inser att det hela är galet. Jepp, galenskap. Men så är det i alla fall. Och det är min verklighet. Varje dag. Varje morgon när jag ska klä mig. Varje gång jag ser mig själv i spegeln eller råkar se min spegelbild på stan. Varje gång jag ser någon som är smalare än mig. Vilket är ofta. Varje gång jag äter. Vilket också är ofta. Varje gång jag tränar. Varje gång jag duschar. Varje gång jag träffar mina vänner. Varje gång jag träffar min familj. Osv. Skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Självcentreringen är total.

Anar att det är denna fixering och mitt känslomässiga krampande som faktiskt gör att min kropp är i sådan obalans och som har lett till några kilos viktuppgång. Kanske inte många, men tillräckligt många för att jag inte ska kunna ha majoriteten av mina kläder. Och eftersom jag vägrar köpa nya i större storlek hafsar jag istället runt i samma sak dagarna i ända. De enda byxorna jag kommer i.

Orkar inte detta mer. Orkar. INTE.

Orkar inte må såhär inombords längre. Det ständiga jämförandet. Dömandet. Pressandet. Den ständiga kampen.

Varför är min vikt så viktig för mig? Egentligen? Varför ligger mitt värde i min kropp? Varför ser jag det som ett misslyckande som inte har lyckats bli smal trots att jag försökt i flera år? Det ironiska är att min bravur med att ha blivit kvitt med sockret blir en anledning till att slå på mig själv ytterligare gällande vikten. ”Hur är det möjligt att inte äta socker på 16 månader och ändå gå upp i vikt?” Det ska väl inte vara fysiskt möjligt? Skäms när jag träffar folk jag känner, för jag anar vad de tänker. Eller, är rädd för att de tänker i alla fall.

Jag önskar att jag kunde göra som med sockret och bestämma att detta slutar här och nu. Att jag har nått min botten och tagit beslutet att sluta. För gott. Men det kan jag inte. Eller kan jag det? Hur?

En del av mitt inre skriker av motstånd över att blotta detta. Så mycket skam har jag. För mig är det egentligen ett mardrömscenario att någon i min omgivning ska få veta detta om mig. Att jag är sockerberoende kan jag idag stå för utan problem men inte min viktfixering. Där håller jag tappert kvar i min skam och fortsätter spela charader.

Men jag tänker ändå trycka på att publicera. Dels för att jag vet att det finns fler där ute som liksom jag håller detta inom sig och tror att de är ensamma om sin galenskap. Men också dels för att jag har nått en punkt där jag är desperat helt enkelt. En botten där jag inte orka bära på den här skiten (ursäkta språket) mer. Att avslöja min allra största sårbarhet är därför ett sista tappert försök att kanske få bli fri. Hoppet om att mitt erkännande ska resultera i frigörande.

Jag ber om hjälp. Snälla låt mig få bli fri från det här. Från fängelset och självcentreringen. Har så mycket att vara lycklig och tacksam över att det är pinsamt. Snälla snälla snälla, hjälp.

Annonser