Den där klumpen i magen. Krampen som jag känner igen så väl. På en sekund är den där och hela kroppen stelnar till. Känslan är bekant men ändå är det lika svårt varje gång att sätta fingret på huvudproblemet. Att definiera, och på så sätt avslöja vad det hela egentligen handlar om.

Majoriteten av fallen lyckas jag inte stanna upp och inse att mina största rädslor är luftslott. Istället kör jag hellre på och ger dem ökad makt. Det lilla rädda barnet inom mig tror fortfarande att det krävs att jag ständigt agerar, presterar och levererar. För annars vad? Vad händer om jag inte räcker till? Vad är det som ska hända som är så fruktansvärt hemskt om mina luftslottsrädslor vinner över mig? Jo, då skulle jag bli avslöjad. Upptäckt. Blottad. Synad.

Har insett att jag har en fundamental känsla inom mig av att vara är en bluff. Att allt jag är, har och har gjort i mitt liv egentligen bara är ett skådespeleri. Något som är separat från den jag egentligen är. En roll jag måste upprätthålla för att ingen ska inse att jag egentligen inte är värd att leva det liv jag lever. Att jag egentligen inte är värd ett skvatt.

Det är helt absurt egentligen. På så många sätt. Till att börja med är rädslan i sin helhet och vid första anblick självklart absurd. Och inte minst destruktiv. Men även när man tittar lite närmare på rädslan och synar den i kanterna blir den ännu mer tragisk. För vad är det jag egentligen gör med hjälp av detta tankemönster? Jo, samtidigt som jag uppenbart trycker ner mig själv, så sätter jag mig och mitt liv på en piedestal. En självcentrering där Elsa är världens centrum, som allt kretsar kring.

Utan denna självcentrering skulle jag inse att allt faktiskt inte handlar om hur andra upplever mig etc. Att det finns en värld full av människor som också lever sina liv, med allt vad det innebär.

Jag ska inte slå på mig själv ytterligare en runda för att jag är självcentrerad. Utan istället bara konstatera att jag mår bra av att komma ur mig själv. Att få ta del av gemenskaper och av att faktiskt engagera mig och lyssna på andra.

Tänker även jobba vidare med denna inneboende rädsla för att vara en bluff. Ska försöka slå hål i den så mycket jag bara kan med hopp om att jag en dag ska inse att det bara är en illusion. Tycker dock detta är lättare sagt än gjort.

Kram

Ps. hörde av en vän att man i USA gjort en studie bland läkarstudenter och terapeutstudenter där man kartlade deras största rädslor. Mellan 60-70% namngav ”att bli upptäckt att man var en bluff” som sin absolut största rädsla. Intressant.

 

 

 

Annonser