Jag har suttit vid datorn i snart en halvtimme och stirrat in i skärmen. Vanligtvis brukar orden flyga ut ur mig så fort jag sätter mig ner. Det som ska komma brukar komma till mig.

Men den här gången står det still. Inte för att det inte finns något att säga utan för att mitt liv handlar allt mindre om socker och mat, och allt mer om det som ligger bakom min problematik. Livet helt enkelt. Vilket i sig är rätt fantastiskt med tanke på hur fixerad jag varit vid mitt sockerberoende.

Med det sagt vill jag dock betona att jag fortfarande kämpar dagligen med mitt beroende. Trots att jag varit drogfri en tid nu så läker min kropp fortfarande från tidigare påfrestningar. Det tar lika lång tid att gå ut ur skogen som det tog att gå in. Men som jag har skrivit i tidigare inlägg är det idag på en helt annan nivå. Saker som för ett år sen fick mig att känna ett intensivt styng av sorg och fick mig att brista ut i tårar noterar jag knappt längre. De vanor jag har idag är inte längre ”mina nya vanor”, utan det är min livsstil. Därför är det mycket mer som bara går per automatik och därmed besparar både energi och tankekraft. Energi som tidigare gick åt till att bearbeta mitt gamla liv.

Minns hur jag för ett år sen stod i mitt kök och grät medans jag gjorde mina matlådor och tog min kosttillskott. Sorgen, ilskan, förtvivlan, rädslan, all självömkan. Det var alla känslor på en gång. Ibland när jag tänker tillbaka på tiden som varit kan jag faktiskt undra hur jag orkade. Så mörkt som det var inom mig där och då. På ett sätt tror jag inte att jag förstod hur mörkt det var. Först nu i efterhand när jag allt mer har börjat känna mig som mig själv igen, i en friare, ärligare och lyckligare version av Elsa, så ser jag kontrasterna.

Nej det har inte varit lätt, men det har varit värt det. Igår satt jag och funderade på åren innan jag slutade med socker. När jag febrilt försökte få kontroll över något jag aldrig kommer att kunna kontrollera. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, det slutade alltid med förlust. Inget ville riktigt ta fäste. Oavsett hur många timmar jag yogade så var jag ändå i en dimma. Oavsett hur mycket jag planerade för nya, mer skärpta vanor. Oavsett hur mycket jag pratade ut hos mina nära eller la pengar på terapeuter. Oavsett hur mycket jag reflekterade och analyserade mina känslor. Oavsett – så hamnade jag så småningom alltid tillbaka till ruta ett ändå. Förutom besattheten av socker, så var detta en av de mest frustrerande sakerna under dessa år. En av de direkta konsekvenserna av just sockret. Att ingenting tog. Ingenting hjälpte. Istället eskalerade allt bara. Fattade inte vad jag gjorde för fel. Jag gjorde ju allt för att må bättre.

Idag är det lätt att jag glömmer den utveckling som varit och vilka framsteg som gjorts. Eftersom jag ständigt vill bli bättre fokuserar jag främst på alla de saker som fortfarande är jobbiga och behöver blir bättre. En mentalitet som både är positiv och destruktiv. Positiv i den mån att den driver till förbättring. Destruktiv i den mån att jag är mindre bra på att stanna upp, titta tillbaka i backspegeln och njuta av det som har varit, och av det som är här och nu.

Utöver att livet, i sina stora drag, leker på många sätt, är jag tacksam över de mest triviala saker. Eller, inte för mig triviala men för en utomstående är de nog det.

Jag är tacksam över att jag idag kan se en ICA skylt, en 7-eleven eller en tobakskiosk utan att direkt tänka godis. Jag är tacksam över att jag kan se på när andra äter socker och komma på mig själv med att tänka på annat. Jag är tacksam över att kunna gå på bio utan att instinktivt tänka på snask. Jag är tacksam över att kolsyrat vatten känns som en lyx. Jag är tacksam över att jag idag kan känna sug efter blomkålsmos, kyckling och annat som jag har i min matplan. Jag är tacksam över att jag kan gå bort eller gå på restaurang och alltid känna mig trygg med att finna något lämpligt att äta. Jag är tacksam över att jag idag sover gott om natten och slipper sömnstörningarna. Kan fortsätta länge, för jag är tacksam för mycket mycket mer, framförallt för alla personer som gjort nuet möjligt. För alla nära men också alla totala främlingar som har funnits där. Antingen här på bloggen eller på möten när jag smygit in med blanka röda ögon. Då har ni funnits där och inte låtit mig komma undan, utan kollat mig i ögonen och gett mig en kram och hopp. Tack.

 

Annonser