Avslut. Alltid lika smärtsamma som de är nödvändiga och frigörande.

Idag har jag avslutat en relation som jag redan trott att jag hade avslutat. Först en gång i somras, och sen åter igen i september. Tredje gången gillt.

Känner mig sorgsen och tom. Igen. Ett nödvändigt ont jag måste ta mig igenom. Nu en gång för alla. Men bara för att det känns tungt just nu betyder inte det att det inte är rätt beslut. Uppbrott är tuffa. Det hör till spelets regler. Jag vet det. Men jag behöver inte gilla det.

När vi satt där och insåg att allt var sagt, att detta var slutet, så kom den där oundvikliga tanken. ”Jag måste hitta ett sätt att döva den här smärtan på för jag står inte ut.” Instinktivt kom jag såklart att tänka på socker eller mat. Men det som sen förvånade mig var min reaktion på den tanken. Likgiltighet.

Många gånger när jag upplever jobbiga känslor kan jag bli lugn av tanken; att om jag vill så kan jag äta på det. Om det krisar sig rejält så finns en utväg. Men den här gången kände och känner jag inte så. Eller snarare, jag vill fortfarande ha en snabb väg ut och slippa känna, men alternativet att äta känns inte lika spännande längre. Det känns inte som det stöd som det tidigare gjort. Vilket glädjer mig. Socker och mat är ju egentligen det sista jag vill ha som snuttefilt.

Ända sedan jag slutade med socker har jag varit livrädd för behöva gå igenom ett break-up likt detta. Rädd för att inte stå ut. Rädd för återfall. Framförallt eftersom jag kan drabbas av sådan rädsla för att bli ensam. Älskar att vara själv, men inte ensam. Men idag vet jag att jag kommer att klara av det. Sommaren och de senaste månadernas slitsamma velande fram och tillbaka har jag ju klarat av, så detta ska också gå.

Som man brukar säga, vi utsätts bara för de utmaningar som vi är redo för och kan klara av. Med andra ord är detta precis det jag ska gå igenom. So bring it.

Annonser