Jag har börjat gå hos en terapeut. Det är inte min första. Genom åren har jag gått hos flera olika och ständigt provat diverse nya metoder. Allt för att på något sätt bli ”fixad”. Varje gång lika förhoppningsfull om att kanske den här personen eller den här metoden ska vara det som gör skillnaden. Som gör mig till ”normal”. Som suddar ut och raderar all besatthet och alla tvångsmässiga beteenden.

Minns frustrationen över att ingenting riktigt hjälpte. Jo, för stunden men följt av en ännu starkare baksmälla. Alltså en ökad besatthet som kanske kom förklädd i ny form. Sjukdomen är ju progressiv. Det spelade ingen roll hur mycket jag analyserade, bearbetade och kämpade. Beroendet växte sig ändå starkare. Ingen självkännedom i världen kunde stoppa och hjälpa, när jag samtidigt fortsatte droga.

Detta var såklart inget jag kunde se då. Nej, då trodde jag bara att jag måste vara dum i huvudet som inte blev bättre oavsett terapitimmar. Eller att jag bara var extremt bortskämd som inte ”bara kunde skärpa mig”. Nu i efterhand kan jag skaka på huvudet när jag tänker på det och verkligen se varför det blev som det blev. Min hjärna och hela mitt väsen var ju kidnappat av det där sockret. Även om det verkade som att jag var där, så var jag aldrig det. Inte fullt ut. För att dra det till sin spets kan man göra jämförelsen med att försöka plugga när man är kraftigt alkoholpåverkad. I sitt rus kanske man upplever att man förstår men sen dagen efter är allt bara en dimma, följt av en huvudvärk.

En annan sak som i efterhand är skrämmande är skillnaden i känslolivet. Vet att jag redan nämnt det flera gånger tidigare men kan inte sluta häpnas över skillnaden som är extremt tydlig. Den ständiga berg- och dalbanan mellan skratt och gråt, närheten till nedstämdhet, ensamhetskänslorna, humörsvängningarna och den outhärdliga panikångesten – var ett känsloliv jag trodde var normalt. Eller då var det mitt personliga normaltillstånd. Ständigt högt eller lågt. Ett konstant pendlande. Från dröm till mardröm på en mikrosekund. Men idag har jag ett helt annat normaltillstånd. Och när jag tittar i backspegeln känns det som en dröm i jämförelse. Såklart också präglat av upp och nedgångar, men idag är det hanterligt, och majoriteten av tiden fylls av ett positivt känslotillstånd. Och när negativa tankar eller obehagskänslor dyker upp kan jag hantera dem bättre och mer konstruktivt. (Anser jag själv i alla fall 😉 Det är möjligt att det inte märks någon skillnad utåt sett då jag varit bra på att spela charader, men jag märker skillnaden inombords. Och det gör livet bra mycket roligare kan jag säga.

Hursomhelst upplever jag att terapin verkligen hjälper nu när jag är drogfri. Istället för att ägna timmar av gråtande på grund av massa falska känslor uppbringade av sockerhjärnan kan vi istället sätta fingret på vad som faktiskt ligger bakom vissa saker. Komma åt de verkliga känslorna och de äkta blockeringarna. Och det är en underbar och jobbig upplevelse. Det river upp mycket men samtidigt lättar det på trycket. För varje gång det svider till vet jag att det som följd alltid leder till ökad befrielse.

Dessutom är den här terapeuten helt annorlunda jämfört med alla jag träffat tidigare. Han daddar inte med mig. Tvärtom provocerar han mig. Vilket jag anar är en teknik för att bryta igenom mina skal och de försvarsmekanismer jag byggt upp. När jag sitter där är jag både förbannad, vilket jag sällan annars är, ledsen och sårbar. Men av någon konstig anledning lämnar jag sen alltid rummet med ett stort leende och lätta steg. Tänker inte analysera sönder varför det känns som att denna terapi funkar. If it’s not broken, don’t fix it. Så tänker bara konstatera faktum och köra på. Känner att vi kommit in på några intressanta spår som jag aldrig sett tidigare. Jag får återkomma om hur de utvecklar sig i senare inlägg..

God natt alla fina som kämpar och stöttar där ute. Tack för att ni finns i mitt liv.

Annonser