Jag har precis kommit hem från en tre-veckors jobbresa i Asien. Det har varit roligt, utvecklande, utmanande och påfrestande. Lika härligt som det var att åka iväg var det underbart att få komma hem. Njutningen av att få sova i sin egen säng igen, att få äta sin egen mat och sist men inte minst att få sitt eget andrum.

Resan har inneburit många utmaningar och därmed lärdomar. Om jag ska dra allt här är jag rädd att inlägget blir oändligt långt och tänker därför försöka stapla upp det hela i punktform. Har ni sedan några undringar är det bara att kommentera eller maila mig så berättar jag gärna mer utförligt.

Lärdomar

  • Jag är en kombination av introvert och extrovert person. Min förmåga att vara utåtriktad är helt beroende av att jag emellanåt får tillräckligt mycket egen tid för mig själv.
  • Faran i att försöka leva som en normi. Vikten av att inse och leva efter mina egna begränsningar.
  • Förbud stjälper.
  • Ibland får vissa matval vara ”good enough” trots att det inte är helt enligt matplan.
  • Det är inte farligt att bli hungrig, att inte veta när nästa måltid serveras och att inte kunna kontrollera vad du får på tallriken. Det löser sig alltid.

Vad jag är glad över att jag gjorde

  • Hade med mig en stor burk kokosfett, ca 2,5 kg småburkar tonfisk i olivolja, små olivoljeflaskor och massa glutaminpulver.
  • Hörde av mig till min familj, vänner och sponsor när jag kände mig ensam eller förtvivlad.
  • Att jag testade mina egna begränsningar gällande avsteg från min matplan.
  • Att jag hade med min matvåg.
  • Att jag inte använde matvågen – övade istället på att själv avgöra rimlig mängd och att känna efter hur mycket som var lagom.
  • Att jag drack mycket vatten.
  • Att jag avstod från att träna då varje sekund av ledig tid behövdes för sömn och återhämtning.
  • Att jag tillät mig själv att ”bryta ihop” och sjukskriva mig en dag då allt höll på att spåra ur fullständigt pga sömnbrist, för mycket skarvande med maten och för lite egen-tid. Detta blev min räddning och gav energi att orka hela resan ut.
  • Att jag lyssnade på OA-speakers innan jag somnade.
  • Att jag hade med mig stora boken.

Vad jag kommer att göra annorlunda nästa gång

  • Höra av mig tidigare när något känns tungt eller när röda hund spelar mig spratt.
  • Ha mer kontinuerlig kontakt med min sponsor.
  • Stå på mig om att få sova i ett eget rum.
  • Ha med mig en påse naturella osaltade mandlar och valnötter, vilket jag inte triggar på. På långa resor utan mat fanns det ofta enbart saltade cashewnötter vilket jag inte alls mår bra av.
  • Ha med mig små plastbestick.
  • Skriva och/eller be varje morgon.
  • Uppsöka lokala engelsktalande möten (fanns ingen möjlighet till det denna gång men kanske nästa. Var på möte i Spanien i höstas vilket var fantastiskt).

Som sagt är jag glad över att vara hemma igen. Samtidigt känner jag en stor tacksamhet över allt som denna resa har inneburit. För ett år sen hade det varit otänkbart för mig att åka iväg med okända personer till okända miljöer på andra sidan jorden. I tre veckor dessutom. Tidigare var det skrämmande nog att åka iväg en helg från Stockholm. Att gå bort på middag tog emot och kändes läskigt. Livet var så otroligt begränsat. Men jag behövde ha det så just då. Det krävdes för att jag skulle orka hålla mig abstinent.

Idag är det inte så. Kontrasterna mellan nu och då är extrema. Att jag klarade den här resan är ett kvitto på att programmet har fungerat och fungerar. Att fotarbetet lönar sig. Som resultat känner jag mig nu friare än någonsin. Som att jag kan klara av vad jag vill så länge jag respekterar mina grundbehov och begränsningar (sömn, mat, motion, egen tid). Att tvingas släppa all kontroll under såpass lång tid har frigjort mig och hjälpt mig att inte vara rädd för att leva i ovisshet gällande maten. Har tvingat mig att leva i nuet och ta varje måltid som den kommer.

Med detta sagt, är jag dock övertygad om att jag har behövt leva såpass kontrollerat och tryggt under lång tid för att orka igenom den första tiden. I mitt fall hela det första året. Avgiftningen och omställningen innebar turbulens nog i början. Men under de senaste åtta månaderna har jag varit redo för ny mark, vilket denna senaste resan definitivt varit. Innan jag åkte var jag rädd för att resan skulle vara att spänna bågen för hårt och att den skulle innebära mitt första återfall.

Men då sa min kloka sponsor ”du får bara de utmaningar du är redo för”. Tack för det.

Annonser