Jag har tappat fotfästet. Det har skett successivt varpå jag inte har sett förändringen. Men igår innebar en hemskt jobbig insikt. Att jag förlorat villigheten.

För en beroende betyder villigheten a och o. Det är steg ett. Att vara villig att ge upp, att lämna något destruktivt bakom sig, att inse att man har förlorat kontrollen, att göra det som krävs för att tillfriskna och hålla sig vid sina fulla sinnen.

För den som har följt bloggen är det ingen nyhet att jag har kämpat med överätning i princip ända sedan jag gav upp sockret. Jag har alltid trott (eller velat tro) att det enbart är en övergångsreaktion efter att jag slutat med socker. Att det är något som med tiden kommer att gå över och stabiliseras ju längre jag är abstinent från socker och parallellt jobbar med mig själv. Maten var ju inte ett problem innan på samma sätt.

Hur mycket det än tar emot inombords är det nog dags för mig att en gång för alla erkänna att ett utlopp har övergått i ett annat. Socker versus mat, samma sjukdom, olika utlopp, om än snarlika. Det hade lika gärna kunnat övergå i träningsmani, arbetsnarkomani, sexmissbruk osv.

Så nu sitter jag här. På ett sätt fortfarande stolt över att jag kommit ur sockerträsket, men samtidigt väldigt låg över insikten om att vara på ruta ett igen. Sorgsen över att ha levt i förnekelse och inte orkat se. Framförallt är jag ledsen över insikten om mitt största problem. Att jag inte har villigheten att sluta. Att sjukdomen fortfarande är min snuttefilt. Min självmedicinering.

Jag har alltid varit tacksam över att jag nådde min botten sommaren 2012 då det gav mig styrkan att säga adjö till socker och göra allt i min makt för att tillfriskna. Det var ett högt pris att betala på alla fronter i livet. Det var såklart värt det, men det var fortfarande ett högt pris. Påverkade och förstörde mitt dåvarande förhållande, mitt dåvarande jobb och mina vänskapsrelationer. Inget är såklart svart eller vitt, och i längden förstörde det ingenting, allt faller långsamt på plats. Men att tro att tillfrisknandet inte ställer höga krav på ens omgivning och förändrar livet är att vara naiv.

Eftersom jag vet hur viktigt det var för mig att nå botten för att orka göra det som krävdes frustrerar och skrämmer det mig att jag inte nått botten gällande maten. Vilket förklarar varför jag har harvat i detta i 1,5 år nu. Matplan hit, matplan dit. Väga, inte väga. Planera, inte planera. Kosttillskot, byta kosttillskott. Jobba i stegen, inte orka jobba i stegen. Mejerier, inte mejerier. Träna, inte träna. Möten, inte möten. Vad spelar det för roll om jag i grund och botten inte vill släppa maten? Snacka om självplågeri.

Men att inse och erkänna detta är ett steg i rätt riktning i alla fall. Nu börjar en ny resa. Eller nygammal. Allt jag har gjort hittills finns med mig i bagaget. Även om jag kanske inte är helt villig att släppa överätningen än, även om jag inte nått min botten, så är jag villig att göra allt jag kan för att bli villig. Den punkten kan jag påverka.

Vad innebär det i praktiken?

För mig innebär det:

  • Att dagligen be
  • Meditera 10 minuter varje morgon och kväll.
  • Att fortsätta laga och planera mina matlådor.
  • Gå på möten!!! (har varit på 2 möten senaste månaden – långt ifrån ok även om det är förståeligt med tanke på min jobbresa)
  • Ta mig igenom stegen

Det finns fler värdefulla verktyg att ta till men ovan räcker långt och är good enough. Viktigt att jag inte tar mig vatten över huvudet och ska göra allt på en gång. Skriva, läsa litteratur, motion och ringa ut är verktyg jag kan komplettera med.

Håll tummarna. Stor kram

Annonser