En av de största vinsterna med att sluta med socker var att sluta leva ett dubbelliv. Att få sluta gömma, ljuga och smyga. Att få vara den jag utgav mig för att vara. Slippa skulden, skammen och isoleringen. En annan vinst var att slippa den ständiga besattheten. Det ständiga planerandet inför när nästa kick skulle serveras. Det konstanta förhandlandet med mig själv huruvida jag skulle eller inte skulle äta.

Tyvärr måste jag inse att många av dessa beteenden har smygit sig tillbaka. Socker eller inte socker, tendenserna är desamma. Jag kanske inte ljuger, gömmer och smyger i samma konkreta termer som tidigare men överätningen är ett slags dubbelliv. Det är ju aldrig något jag gör inför någon annan. Nej det gör jag på egen hand när ingen annan ser. På kvällen, på natten. Isoleringens tacksamma täckmantel. Inte varje dag men ändå för ofta för att räknas som undantag.

Detta skapar såklart oundvikligen ny skam och skuld, vilket antagligen spär på behovet av att äta för att fortsätta döva. Ond spiral.

Gällande besattheten är den definitivt tillbaka. Ser fortfarande fram emot varje måltid. När ska jag få nästa napp?.. Även om jag med hjälp av matvågen håller mig till rätt mängder många gånger så vill hjärnan alltid fortsätta. Det svåra är egentligen aldrig att avstå eller äta rätt mängd, det är att sluta äta. Till exempel har jag i princip aldrig lämnat kvar en bit mat på min tallrik. De få gånger det skett har det varit för att maten varit rent ut sagt äcklig, vilket är ett undantag.

Usch, jag blir illa till mods av att skriva detta. Desto viktigare att jag gör det. Skäms så fruktansvärt. Vill inte identifiera mig med detta mer. Vill inte att detta ska vara min sanning. Min vardag. Känns smutsigt och misslyckat. Ledsen om jag låter deppig men korten måste upp på bordet. Det här är ett riktigt äckligt beroende som jag inte önskar min värsta fiende.

Ända sedan jag slutade med socker har jag räknat min abstinens, som jag definierat som 100 % sockerfri. 1 dag, 1 vecka, 1 månad, 1 år osv. Det har gett mig motivation och hopp. Något jag varit stolt över. Men lika mycket som det har varit en styrka är det nu något som tynger. Nu när jag känner att jag måste omdefiniera min abstinens. Åter igen på ruta ett på ett sätt. Suck. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska börja om från dag 1 eller bara se det som en modifikation på min definition och fortsätta där jag är.

Hursomhelst behöver jag ta steg 1 igen inför maten och tvångsmässigt ätande. Behöver inse och acceptera att överätning också är att bryta abstinens. Fördelen med att ha en tydlig definition av sin abstinens är att det i sig kan användas som ett verktyg. Något som blir en spärr när tankarna vill skena iväg. Minns tillfällen då jag haft sug efter socker då jag hindrats av pga motviljan att förlora min abstinens. Har haft en känsla av att kunna gå över lik för att skydda min sockerfrihet. Inget craving har känts värt det.

Det är dit jag vill nå även med tvångsmässigt ätande. Vill få den där spärren. Den där respekten, rädslan och stoltheten i att vara abstinent.

Känner dock inombords att jag inte är helt där än. Är inte fullt redo. Jag hoppas att det är för att jag laddar inför det som komma skall som jag gjorde innan jag gav upp sockret. Mental förberedelse inför att offra nappen och ta nästa steg. Det känns som att det är vad jag gör i alla fall. Har inte lust att äta tvångsmässigt bara för att jag laddar, men känner ändå ett behov att ta lite tid innan jag på riktigt lämnar över.

Annonser