Vietnam. Med jobbet. Har varit på resande fot i 9 dagar. Reser tillsammans med min affärspartner som är en klassisk ”normi” (alltså någon som varken är beroende eller har tendenser till skadligt bruk). Det går nog inte att bli mer normi än vad han är.

Det är inte första gången jag reser själv med en normi, så jag visste i förväg vad jag hade att vänta. Alltid fyllt av blandade känslor. I början av mitt tillfrisknande var det främst en börda. Ett konstant utanförskap och kamp om att hålla mig på mattan, att inte självömka och samtidigt behålla ett försvar inför alla utmaningar som det kändes som att jag ständigt utsattes för. Så är det inte längre. De negativa aspekterna har blivit allt färre och mindre påtagliga, och de positiva har istället blivit dominanta. Det hade jag aldrig trott för två år sen. Då var jag dömd att känna mig utanför. För alltid.

Idag upplever jag att jag bättre kan utnyttja styrkorna hos en normi, vilket är just faktumet att de är ”normala”. Deras neutrala och okomplicerade förhållandet till mat och andra beroendebeteenden. Det som alltid chockerar mig är hur enkelt de gör det. Och i detta specifika fallet hur min kollega tex. äter sina måltider varje dag i lugn och ro. Hur han går upp minst en halvtimme tidigare än vad jag annars hade gjort för att kunna äta frukost i lugn och ro. Hur han fridfullt tuggar sin mat och äter rejält med bra mat. Han konstlar inte till det. Varken undergör eller övergör. Han försöker inte hålla på att fixa, försöker inte ta några genvägar. Han är närvarande.

Det jag därför har provat hittills är att försöka modellera det jag upplever är sunt även för mig. Ibland är det enklare att bara följa någons fotspår istället för att uppfinna hjulet själv hela tiden. Hemma vill röda hund alltid fråga mig om jag inte ska ha lite mer ändå? Känner du dig inte lite tom? Eller ensam? Eller uttråkad? Eller ingenting? Här finns inte det utrymmet. Det är frukost när det är frukost, lunch när det är lunch, middag när det är middag. Sen är det slut. Att träna eller jobba maniskt är inte heller aktuellt.

Är dock medveten om att jag INTE är en normi. Jag härmar men försöker att inte jämföra. Att modellera sunda beteenden hos en normi är inte samma sak som att rucka på de aspekter som just jag behöver givet mina personliga förutsättningar. Jag är fortfarande noga med vad jag äter. När min kollega tar bröd, tar jag ett djupt andetag och väntar på min mat. När han äter banan tar jag kokosfett. När han kör på i 110% inser jag att mitt tak kanske är nåt och tar tid för mig själv. När han går och gymmar för att få energi följer jag bara med ibland. Ibland lägger jag mig istället för att vila och skriva. När han läser Financial Times läser jag i Stora Boken. När han lyssnar på musik, lyssnar jag på en OA-speaker.

Låter kanske som små saker men det är just dessa små nyanser som skapar balans i det stora hela för mig. Att ta till vara på de där små stunderna som gör hela skillnaden. Som fyller på mina energidepåer och håller mina fötter på jorden. Som gör att mitt känsloliv blir hanterbart och att jag utåt kan vara mer utav den person jag vet att jag är, inte det där lilla, besatta, rädda monstret som annars får allt för mycket luft.

Med det sagt ska jag erkänna att jag längtar till att åka hem. Hem till mina rutiner, till min mat, till möten, till programvänner, till äkta återhämtning, till familj och vänner. Det är verkligen en förmån att få bo i Stockholm där programmet är så utbrett. Det är påfrestande att resa med den här problematiken men som sagt genomförbart med lite förberedelser och stöd. Hörs dagligen med min sponsor och håller rätt aktiv kontakt med min familj. Det är ytterligare en viktig energikälla för mig. Något som jag lärde mig från förra långresan i januari då jag i princip inte hördes med någon på 3 veckor. Det var en lång uppförsbacke tillbaka efter den resan kan jag säga. Men, learning by doing, och denna gång känns det hundra gånger bättre. Vilket är underbart. Så länge jag respekterar mina begränsningar kan jag leva världens friaste liv.

Annonser