Den senaste veckan har varit påfrestande. Mycket känslor som bubblat upp inombords. Har dock för en gångs skull vågat stanna kvar och acceptera att det är okej att känna. Att ibland upplever man obehag och ångest. Det går över. Tidigare har jag alltid velat agera, velat fixa till det som känts jobbigt eller velat fly. Den ständiga flykten. Flykt in i mat, in i socker, in i träning, in i studier eller jobb, in i relationer, in i kontrollbeteende. Vad som. Finns hur mycket som helst att fly in i. Men nu får jag istället uppleva hur det är att faktiskt stå kvar. Och att känna.

Det är inte roligt kan jag säga. Det är extremt smärtsamt. Får anstränga mig för att inte få panik. Mycket djupandning. Ständiga mantran som jag upprepar för mig själv; ”Det kommer gå över. Ta det lugnt. Det är okej. Det är bara känslor, inget farligt. Stå kvar. Låt det vara obekvämt. Acceptera att det känns tungt just nu och ha tillit till att detta är meningen.” Osv.

Under den senaste veckan har tiden hunnit ikapp mig. En ny sorg har fått blomma ut. Sorgen över tiden som var året efter att jag slutade med socker. Sommaren 2012-sommaren 2013. Ett av de mörkaste och samtidigt bästa åren i mitt liv. Inser inte förrän nu, när jag i grunden är lyckligare än någonsin, hur pass dåligt jag verkligen mådde under första året. Det syntes inte minst här på bloggen. Självklart påverkade det hela mitt liv. Framförallt mina relationer.

Jag var inte mig själv. Jag var ett spöke. Ett fullständigt vrak. Så extremt vilsen, omtumlad, plågad och rädd. Minns det som en enda stor dimma. Och det var såklart inte bara jag som led av detta. Tänker på min familj, mina vänner, mina dåvarande kollegor, min dåvarande sponsor och framförallt min dåvarande pojkvän.

Denna underbara människa som fanns där för mig på ett sätt som jag idag inte kan förstå hur det var möjligt. Hur han orkade. Hur han alltid trodde på och stöttade mig till hundra procent. Inte en enda gång har han ifrågasatt min sjukdom. Från dag ett valde han istället att ta det på största allvar och blev min högra hand i kampen mot beroendet. Det är till exempel tack vare honom som jag startade den här bloggen. Hans idé och hans uppmuntran. Hans ständiga uppmuntran. Och vad den här bloggen har betytt för mig är obeskrivligt. Och förhoppningsvis har den även hjälpt andra beroende.

Allt detta kommer nu över mig. Och jag känner stor sorg, skuld och skam. Över hur det måste ha varit för honom. Över hur mitt tillfrisknande kom före vårt förhållande. Över hur galen och fanatisk jag var i allt för att försöka få något form av fotfäste i det totala inre kaoset. Sörjer över att vi tyvärr inte överlevde till den dagen jag väl började må bra igen. Sörjer att han inte får uppleva den jag är idag, den jag egentligen är.

På samma sätt känner jag sorg och skam över hur jag var på mitt dåvarande jobb. Över hur relationen till min chef och andra kollegor aldrig fick en ärlig chans för jag var totalt borta och avstängd. Ett skal av mitt forna jag. Jag gjorde förvisso mitt jobb men inte en millimeter till. Drog mig undan så mycket jag kunde och hade konstant dimmig och avskärmad blick. Det var hemskt men det var överlevnad.

Även om jag sörjer detta vet jag samtidigt att jag gjorde mitt bästa. För mig var det nödvändigt att prioritera mitt tillfrisknande för att ha en ärlig chans att en gång för alla bli helt fri. Jag kämpade för något som jag inte visste exakt vad det var, men något inom mig sa att det var värt kampen. Att jag måste fortsätta och ha tillit.

Idag är jag så fruktansvärt tacksam. Vet inte vad jag ska säga. Mitt liv är så mycket bättre än vad jag någonsin vågat drömma om. Och då är det inte särskilt annorlunda på utsidan sett. Men på insidan är jag en annan person. Idag är jag lycklig. Jag slipper äta socker, slipper överäta, slipper vara besatt, slipper leva dubbelliv, slipper slipper slipper.. Allt det jag drömt om börjar sakta infrias.

Jag vet att jag måste förlåta. Förlåta och sluta slå på mig själv för tiden som varit. Men förlåtelse är svårt tycker jag. Vet inte ens om jag vet vad det är.

Längtar till att kunna gottgöra alla de som skadats på grund av mitt mående första året. Eller på grund av mig överhuvudtaget såklart. Var ingen ängel före jag slutade med socker heller, men just nu är det främst mitt första nyktra år som ständigt snurrar i huvudet. Som smärtar.

Tack för allt. Hoppas att jag en dag får gottgöra och ge tillbaka.

Annonser