Idag vill jag dela med mig av ett mail som jag fick häromdagen av en läsare. Som vanligt känner jag igen mig på i princip varje bokstav och det träffar rakt i hjärtat. Har inte tänkt på att jag borde dela med mig av de brev läsare skickar men det är såklart jag ska göra det, och har nu fått tillstånd att posta nedan ärliga och modiga mail.

”Hej Elsa.
Jag kom över din blogg av en slump här om dagen.  Jag började gråta.
Du satte ord på många av de känslor jag har inom mig.

Jag har varit inne på att jag förmodligen har ett beroende. Har själv varit och lyssnat på Bitten och tyckt att det träffat rätt. ÄNDÅ har jag hamnat tillbaka i det ständiga suget, att få äta bara lite lite till, när jag sitter i min soffa om kvällen. Ny stad, nytt jobb gjorde att vintern blev värre än någonsin.  Tidigare har överätandet varit ”nyttiga alternativ” men nu eskalerade det till godis, snabbmat och choklad! Jag skäms. Jag trodde det aldrig om mig själv. Jag gråter när jag skriver detta. Och det värsta av allt är att jag jobbar som peronlig tränare!!! Jag ska lära andra hur dem ska äta!!!!

Jag har klarat perioder utan, men har förstått att jag ersatt det med annat hela tiden. Sötningspastiller, fun light, tuggummi, kaffe i mängder. .

Det jag är mest rädd för är att bli förminskad. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag inte sett det allvarliga. Jag hör folk som säger ”ja, vem är inte sockerberoende? ” och liksom skrattar lite. Därför har jag gjort allt jag kan för att ändra mitt tänk om mat och beteende. Har trott att det varit mina tankar som gjort problemet större än vad det egentligen är. Tills nu.
Tack vare dig och din blogg blev jag klarsynt på nå vis. Ikväll ska jag gå på mitt liv första oa möte. Jag är livrädd.  Mest rädd för att den dröm jag nu känner så starkt om att bli fri ska gå sönder. Att jag ska hamna tillbaka igen.

Känner väldigt mycket igen mig i det inlägg när du beskriver din vikt och kroppsfixering. Att lyckan tro sig finnas där. Alla dessa tankar, säger 1000 gånger om dagen som jag påmint mig själv om hur jag ser ut. Det gör så ont i mig.

Men jag känner stor tacksamhet för att jag äntligen kanske kan börja leva. På riktigt. Som du skrev ” den frihet som vi tror finns, den finns! ”

Så tack för dina ord. Jag kommer läsa dina inlägg om och om igen och fortsätta tro på att det går.
Mvh ”

Som sagt, så ärligt, modigt och träffande. För dig som känner igen dig i historien vill jag åter igen understryka att du inte är ensam. Vi är många där ute som har trott eller fortfarande tror att vi är galna och som kämpar för att få tillbaka sina liv. Det går, det finns en lösning. Du är inte galen.

Du förtjänar att leva ditt liv. Inte bara överleva det.

Annonser