Sitter på flygplatsen på Arlanda. Ska bli underbart med några dagars semester.

Samtidigt är det alltid en utmaning att resa. Bara själva tanken på att jag ska resa senare under dagen kan ge sug. Redan i morse satte beroendehjärnan igång och kände sig plötsligt omättlig redan vid frukost. Lustigt hur det kan vara så.

Nu har jag rest så pass många gånger sedan jag slutade med socker att jag är relativt van. Vet att det är så det blir och att det kanske alltid kommer att vara så. Men jag behöver inte agera på det. Tidigare kunde jag gripas av rädsla och panik. Förbereda tonvis med mat, äta abstinenta måltider utanför min matplan och frenetiskt tugga tuggummi där emellan. Överlevnad och vita knogar. Allt för att inte falla för min favoritdrog och riskera ett regelrätt återfall.

Idag behöver jag som sagt inte agera på mitt sug, men jag får fortfarande sjuka tankar och kan då hantera dem med en viss metodik. Hur mäktig beroendehjärnan än är, så är den tack och lov minst lika dum. Den går att lura med lite finess.

Tricket ligger i att leka med tiden. Att beta ner den kritiska situationen till småbitar med delmål. Långsiktigt tänk är det inte tal om. I detta konkreta fall har det sett ut och ser ut enligt följande:

  • Tiden fram till resan kl.07.30-14.00
  • Tunnelbanan till T-centralen
  • Tiden på T-centralen
  • Tågresan till Arlanda flygplats
  • Tiden på flygplatsen
  • Flygresa nr 1
  • Mellanlandningen
  • Flygresa nr 2
  • Tiden på flygplatsen innan bilresan
  • Bilresan till hotellet
  • Tiden på hotellet innan sovdags kl.23

Varje punkt ovan innebär en utmaning i sig. Tiden fram till resan ska jag t.ex. bara fokusera på nuet och hålla mig till mina måltider, frukost och lunch. Inte få för mig att äta större måltider ”ifall jag inte får i mig tillräckligt på resan”. Något min beroendehjärna ständigt vill intala mig.

På T-centralen ska jag t.ex. inte, bara för att jag har några minuter över, strosa runt på Pressbyrån eller 7-eleven och fundera över om jag kanske ska köpa något ”utifall att”. Nej, jag ska trotsa min första impuls och istället gå direkt till Arlanda Express och vänta på tåget där istället.

Tänker jag på ovan punkter och delmoment samtidigt kan min hjärna få fnatt och tycka att det vore helt okej att köpa några påsar nötter eller vad som. Vilket skulle kunna vara startskottet på en slip för mig. Det krävs en tugga och jag är igång. Men det startar i huvudet först. När första tuggan tas är slipen igång sedan tidigare rent mentalt. Därför gäller det att stoppa i tid. Ta varje delmoment i taget och se varje abstinent beslut som en vinst.

Just nu har jag med andra ord tagit mig igenom de första momenten men har några av de svåraste kvar. När jag flyger blir jag lätt rastlös och får sug. Att sitta fastträngd bredvid människor som storkonsumerar min favoritdrog hjälper såklart inte heller. Då kan jag lätt falla in i offertankar där jag anser mig värd lite nötter, extra mat eller något annat eftersom jag är så duktig som inte äter socker och för att det är så ansträngande att resa. ”Jag måste nog köpa något så att jag orkar hela resan ut”.

Nej Ebbaa, du behöver inte köpa något extra. Du har din matlåda med dig som du ska äta vid middagstid precis som vanligt. Det är inte synd om dig och du kommer inte dö. Det du känner är trötthet och obehag av att inte ha kontroll, inte hunger. Väldigt olika saker som gärna likställs i min hjärna.

Mitt fokus just nu är därför enbart på flygresa nr 1. Inget mer. Mellanlandningen tar jag sen.

Annonser