Det är åtta månader sedan jag skrev sist. Tiden flyger iväg.

Vid flera tillfällen har jag tänkt att jag ska skriva igen. Men något inom mig har stoppat. Gjort motstånd. Lika mycket som bloggen har varit min räddning är det med blandade känslor jag tänker på den. Eftersom den också påminner mig om en tid som var så tung att jag knappt vill tänka på det idag.

Åren innan jag slutade med socker och den första tiden under avgiftningen var verkligen en kamp för överlevnad. Nu i efterhand känns den tiden nästan overklig och känslominnena känns som en film jag har sett, snarare än upplevt på riktigt. Förstår att detta låter konstigt men jag kan inte förstå att det där var min verklighet och vardag förut. Menar inte att säga detta av högmod utan av tacksamhet. Vill aldrig glömma hur det var och var jag kommer ifrån.

Ikväll var jag på ett möte där en tjej frågade mig om bloggen. Tror att hon syftade på en annan blogg om sockerberoende men det spelar ingen roll, det påminde mig i alla fall om Nollprocentsocker.se och jag kände instinktivt att jag saknar den och att jag saknar er. Alla fantastiska människor jag har fått kontakt med via bloggen.

Har träffat många på sistone som söker hjälp för sin besatthet av socker, viktfixering och annat, och jag påminns hela tiden om hur viktigt det är att jag fortsätter att ge vidare det jag själv har fått hjälp med. Minns hur avgörande stödet, hoppet och alla tips var i början. Den tiden när man helt blind och livrädd famlade efter en ljusglimt i allt mörker. När man visste att man måste sluta men hade noll koll på vad man skulle göra istället? När beroendet inte bara var till för njutning utan även var livsnödvändig självmedicinering.

När det enda man ville ha var frihet. Och att få leva det liv man innerst inne visste att man var ämnad att leva.

En av mina nya sponseer läste upp sin life story för mig idag och jag blev tagen av beundran. Den kampen hon utkämpat. Hur mycket hon har försökt och alla varianter hon har testat för att sluta. Allt för att kunna vara en god mor, fru, kollega och medmänniska. Men trots detta svikit löftena om att ”sluta” och att ”förändras” om och om igen, för att som så många gånger tidigare falla för maktlösheten en beroendesjukdom innebär innan man får hjälp.

Beroendet. Något som innan man har fått vård är starkare än den enskilda viljan. För hade man kunnat sluta vara beroende från en dag till en annan med rena viljan så hade tolvstegsprogrammet aldrig uppstått och inte växt så pass mycket som det gör idag. Då hade vi alla kunnat leva det liv vi var ämnade att leva bra mycket tidigare och kunnat skippa alla år av omvägar och vita knogar.

Ska runda av nu men eftersom det var så länge sedan jag skrev regelbundet vill jag bara ge en kort update. För er som undrar över tystnaden så har den inte betytt att jag återfallit, jag är fortfarande abstinent från socker. Gällande mina andra utlopp såsom hetsätning, tvångsmässig träning, kontrollbehov, perfektionism, relationer och medberoende, så har jag i princip blivit befriad från besattheten av dem alla. Viktfixeringen kan absolut spöka i bakgrunden men ofta kan jag komma ur den rätt snabbt då den mest är ett symptom på något annat i mitt liv som jag behöver titta på. Relationer och mitt medberoende kommer jag nog alltid att få jobba på men extremt mycket har hänt även där. Något som gjort att jag idag har genuint nära och kärleksfulla relationer i mitt liv. För att inte tala om relationen till mig själv som dagligen blir varmare och faktiskt gjort att jag idag känner mig både hel och fri.

Om du läser detta eller bloggen och känner igen dig och skulle vilja ha kontakt, tveka inte att skriva till mig. Vare sig det gäller att dela med dig av dina erfarenheter eller vill ha tips, jag finns här i den mån jag kan.

Kram Ebba

ps. 30 mars firade jag 2 år och 10 månader utan socker. Helt galet.

En dag i taget. 🙂

Annonser