Har suttit framför datorn i en halvtimme och bara stirrat in i skärmen. Vet att jag vill skriva men har svårt att finna orden.

Bloggen känns avlägsen och jag känner mig ringrostig.

Samtidigt är den mig alltid nära och jag jobbar fortfarande dagligen på att upprätthålla min abstinens och tillfrisknande. Mitt mående idag jämfört med för några år sedan är som natt och dag. Men jag har jobbat och jobbar som sagt fortfarande för det. Skillnaden nu är att jag inte behöver nå botten för att få desperationen som krävdes för att ta till de handlingar som krävdes för att i princip förändra hela mitt liv och allt jag någonsin trott på.

Idag har jag förmånen att få drivas av motivation. Motivation att må bra, att leva min fulla potential och att vara en medmänniska som kan förgylla andras liv. Jag är tacksam för den desperation jag tidigare hade då den fick mig att på riktigt ta tag i en sjukdom som uppenbart hade tagit över allt och hela mig. Men jag är lika tacksam för att slippa ha det som drivkraft längre då det också grundade sig i ett dåligt mående.

Tror att ovan är varför jag ville skriva idag. För att flagga för att jag inte har gått under jord och återfallit, utan att tillfrisknandet och programmet fungerar. För att flagga för att jag inte har glömt bort hur tufft det är när man är aktiv i beroendet och när man är i sitt första år som abstinent. För mig var det ett helvete i alla fall. Det kan alla som var mig nära under den perioden intyga. Samtidigt finns det något vackert med den värsta tiden nu i efterhand (kanske lätt för mig att säga eftersom den perioden är över). Det är just dessa perioder av extrem utmaning och uppförsbacke som jag har fått lära känna min styrka och vad jag faktiskt är kapabel till.

Eftersom tillfrisknandet från beroendet utan tvekan har varit bland det tuffaste jag gått igenom har det skapat en känsla av att allt är möjligt. Bara jag tar det en dag i taget – inte resten av mitt liv på en gång, är ödmjuk, ber om hjälp, vågar vara ärlig mot mig själv och andra i min omgivning och fortsätter att göra aktiva val. Och låter tiden få ta tid. Så kommer resultatet.

Jag vill flagga för att jag inte har glömt var jag kommer ifrån och att jag är medveten om att bra mående är något jag väljer. Något jag väljer aktivt dels rent mentalt och dels genom mina handlingar.

Min allra största utmaning idag är att inte gå upp för mycket i tankar och att komma ihåg vad som är viktigt och relevant i livet. Att inte missa det som händer. Att inte förlora mig i görande och i vad som ska åstadkommas. Att komma ihåg att kakan är relativ och inte konstant. Distans, perspektiv, ett litet luftavstånd mellan mig och mina tankar. Välja att skratta istället för att ta saker på så stort allvar. Leka mer. Rycka på axlarna mer.

Något som tydligt har börjat komma tillbaka det senaste året är just leken och det genuina skrattet. Det där skrattet som kommer djupt inifrån och bubblar av energi. Jag har fått tillbaka barnet och barnsligheten i mig som försvann när beroendet och vuxenlivet tog över. Nu är jag töntigare än någonsin, och jag älskar det. Vill aldrig sluta vara barnslig eller flamsig.

Om du läser detta och känner igen dig men inte har kommit till den punkt där det vänder än så hoppas jag att ovan kan ge hopp. Gör fotarbetet, följ de som har gått före och låt tiden få ta tid.

 

Annonser