Att beskriva ett beroende

Att beskriva ett beroende.

Hur förklarar man en besatthet?

Hur berättar man för någon att ens hjärna driver en till vansinne?

Hur accepterar man det faktum att inte längre kunna lita på sina tankar eller sin egen instinkt?

Jag heter Ebba, är 24 år och har sjukdomen sockerberoende. Sockerdrogare, matmissbrukare, sockerkänslig, kalla det vad du vill, men det är ett beroende. En dödlig hjärnsjukdom. I praktiken innebär det att socker för mig är som narkotika för en narkoman eller alkohol för en alkoholist. Symptomen är kort och gott kontrollförlust och besatthet. En kraft så stark att den tar över den sunda delen av kroppens naturliga överlevnadsinstinkt. Drogen blir till slut viktigare än livet i sig självt och hjärnan likställer drogande som sista utvägen till överlevnad. Begäret kidnappar hjärnan och förvrider ens sunda förnuft till en fantasivärld full av illusioner. Paranoia blir vardag och framstår plötsligt som det enda verkliga.

Det obehagliga med sjukdomen som med all paranoia är att man inte kan avslöja sig själv. Hur ska man kunna inse att ens verklighet i själva verket är en illusion? Det finns väl ingen människa som själv fastställer diagnosen på sin egen galenskap? Ändå är det just det som tillfrisknandet handlar om. Att inse sin galenskap, kapitulera och erkänna att man har tappat fotfästet om vad som är sant och viktigt. Maktlöshet. Att fullt hänge sin förvirring och sin tillit till en högre kraft. Vad det nu än kan vara.

I mitt fall har min hjärna varit besatt av tanken på socker sedan dag ett. När alla andra barnen ville bli kändisar eller brandmän drömde jag om att få jobba på en mack. Då skulle jag kunna äta godis hela dagarna utan att det någonsin tog slut. Och samtidigt få betalt för det! Fick vi som uppgift att hålla en valfri presentation i skolan valde jag gärna att tala om konsten att äta choklad. Något som då bara ansågs som gulligt. Inte lika gulligt nu i efterhand.

Jakten efter sockerkickar och mitt dagsbehov av sötsaker har med tiden eskalerat från måttliga mängder till helt utan proportioner. Jag minns hur jag brukade gå från 7-eleven till 7-eleven för att köpa godispåse efter godispåse. Att jag vissa dagar fick gå långa omvägar eller ta bussen för att variera butik så att personalen inte skulle känna igen mig. Hur jag kunde stå och vela i mataffären huruvida 4 magnum glassar, en påse gifflar och en stor chokladkaka verkligen skulle räcka för kvällen. Hur jag ibland försökte låtsas att jag skulle handla till ett jobbmöte när jag beställde tio lussebullar. Paniken om jag inte fick både popcorn  och godis på bio. Kylan när jag i smyg åt choklad i liftstolen på skidsemestern. Hur jag när sjukdomen nådde sitt klimax kunde sno sötsaker hemma hos kompisar på fester.

Skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Minnena och skammen har inget slut. Ovannämnda exempel är bara ett axplock. Man kan ju undra hur jag har hunnit med och lyckats dölja för alla i min närhet. Begäret och desperationen som sjukdomen medför är sorgligt nog fruktansvärt kraftfulla och inget pris känns för högt. Därför blir tyvärr vi beroendepersonligheter experter på att spela charader och på att dölja. Det finns alltid ett sätt för att uppnå det man vill, om man vill det tillräckligt mycket. Och jag har tidigare kunnat gå över eld för mina sockerkickar.

Även om det är mycket jag önskar ogjort fyller det ingen funktion att känna ånger. Gjort är gjort. Vad jag dock önskar är att jag tidigare hade insett att jag inte är ensam i detta. Att det finns fler vars hjärnor är kidnappade av besatthet och som kämpar för att få tillbaka kontrollen över sina liv. Att det inte finns något som heter brist på karaktär eller äta lite av allt när det kommer till denna sjukdom. Önskar att jag tidigare hade fått veta den egentliga orsaken till min maktlöshet och sluppit alla år av skam och skuld.

Tänker på alla som fortfarande bär på detta i sin ensamhet. Som inser att deras beteende är sjukt men som inte vet om att de är sjuka. För det finns en lösning och en väg ut mot tillfrisknande. Men först måste man som sagt inse att man är sjuk och inte en dålig människa, vilket är svårare än man tror. Även om jag är ung, har jag ifrågasatt mitt beteende hela livet och sedan fem år tillbaka aktivt letat efter ett svar på min frustration, utan att få något vettigt gehör. Svaret har alltid varit att bita ihop och knipa knogarna ännu hårdare. Sockerberoende är nämligen fortfarande relativt okänt.

Sedan jag slutade med socker har jag haft förmånen att få lära känna fantastiska människor som lider av samma sjukdom. Tillsammans stöttar vi varandra mot något som förvånansvärt många fortfarande vägrar erkänna som en riktig beroendesjukdom och som ett samhällsproblem. Vilket jag har svårt att förstå. Enligt mig räcker det med att bara titta på tv-tablån, dagens tidningsrubriker eller träningsepidemin för att inse att många kämpar och är desperata. Majoriteten lider såklart inte av ett sockerberoende men att det ökande sockret i vår mat stjälper mer än hjälper är tydligt.

Känner därför en djup tacksamhet varje dag över att jag av en ren slump hittade ett YouTube-klipp som förändrade allt. Som äntligen satte ord och rubriker på vad jag har känt men aldrig kunnat förstå. Förrän nu. Varje dag utan socker är en kamp men likaväl en dag i frihet. Jag har långsamt börjat få tillbaka mitt liv. Ett liv utan lögner och smygande. Att slippa det ständiga sockerkomat och för första gången faktiskt vara den jag utger mig för att vara och känna stolthet därtill, det är lycka för mig.

/Ebba, December 2012

Annonser

2 thoughts on “Att beskriva ett beroende”

  1. Wow, du har verkligen ett utomordentligt ordförråd och din förmåga att utrycka dig i skrift är häpnadsväckande. Jag kunde inte sluta läsa. Jag tycker du borde skriva en bok om det här. Du har så många bra saker att säga, sådant som många inte kan sätta fingret på. Jag har själv alltid varit en sockermonster och har fights med med beroendet sedan barnsben. Det har gått i perioder för mig. En vecka, en månad men jag faller alltid tillbaka. Nu är jag på min 4e sockerfria dag. Fastän det kanske inte är en lång tid så känns det underbart för varje dag som går. Att jag är på rätt väg!

    Fortsätt skriva, fortsätt leva!

    Ha det bra /Moa

    • Åh Moa, det är med blandade känslor jag läser ditt inlägg. Glädje över dina fina och värmande ord, och viss sorg över att du känner igen dig såpass mycket då jag vet vad det innebär.

      4 dagar är stort, riktigt stort. Minns den första månaden som de mest skrämmande dagarna i mitt liv. Vägen mot tillfrisknandet och friheten är inte rak men dagen kommer att komma, du ÄR på rätt väg!

      Kämpa på, ge inte upp innan miraklet hinner hända ❤

      Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s