Dag 660. När livet leker

Sitter i en hotellobby och arbetar. Gillar att sitta själv på offentliga platser och arbeta. En härlig kombination av att få vara för sig själv och samtidigt ha aktivitet och folk runt sig. Tänker nu unna mig en paus för reflektion och bloggskrivande.

När jag skrev senast mådde jag rätt dåligt. Vilket antagligen framkom. Tillfrisknandet var motigt och jag kände mig uppgiven. Känslan av att vara en ”misslyckad tillfrisknad” och att inte veta vad jag skulle ta mig till för att komma vidare. Frustration, besvikelse och rädsla. Är det såhär det kommer att vara framöver? Blir det inte bättre? Kommer beroendet att gå som segrare ur denna kamp? Is this it?

Idag kan jag med glädje meddela att den botten jag nådde i mitten på februari tog mitt tillfrisknande till ytterligare en ny nivå. För ganska exakt 6 veckor sedan blev det såpass skarpt läge att jag insåg att det skulle innebära slutet på min abstinens från socker och andra beroendeframkallande ämnen om jag inte gjorde något rejält. I programmet talar man om vikten av att agera. Ord och kontemplation är jättebra men det är i agerandet som det magiska händer. Där gamla mönster bryts och nya banor kan skapas.

Så vad innebar detta i praktiken? En hel del saker. I korthet blev jag åter igen kompromisslös gällande det som är viktigt för mitt tillfrisknande och jag blev villig att göra det andra i programmet, som gått före, sagt åt mig. Tidigare har jag försökt göra både och. Försökt göra det som man rekommenderat och samtidigt följt min egen vilja. Där min vilja har varit att kunna fortsätta leva som tidigare (fast utan socker) och att gå ner i vikt. Men som någon i programmet klokt sa till mig; ”det går inte att tillfriskna och gå ner i vikt samtidigt”.

Detta har jag nu accepterat. På riktigt. Nästan 2 år senare.. Hur jobbigt det än är att släppa kontrollen och min egen strävan att gå ner i vikt kan jag idag se att mitt eget sätt uppenbarligen inte har fungerat. Har istället skapat ett volymberoende och en uppstressad kropp pga pendling mellan överätning, underätning och tvångsmässig träning. Och poff på ett år har jag gått upp nästan 8-10 kg. Hur är det möjligt? Det är det bara.

Men som sagt har jag äntligen fattat. För att jag på sikt ska bli fri från hjärnspökena och viktfixeringen måste jag först tvinga mig själv och våga äta mig rejält mätt. Ge kroppen den näring den behöver, varje dag, regelbundet. I min beroendehjärna har det såklart inte gått ihop att stora portioner kan resultera i viktnedgång och sinnesro men idag kan jag intyga att det stämmer. Genom att göra tvärtom vad jag egentligen vill börjar saker gå i den riktning jag drömt om.

Förutom att äta mer har jag även köpt nya byxor. I flera år har jag gått och väntat på att gå ner till den storlek jag anser att jag ska ha. Vägrat bära kläder i min egentliga storlek för det har känts som ett nederlag. Vägrat unna mig kläder i min rätta storlek för det har jag inte varit värd. Men nu har jag tagit ut detta skelett ur garderoben och har köpt byxor som både sitter skönt och snyggt för de former jag har. Till min stora förvåning känner jag mig både kvinnlig och fräsch i dem. Istället för att slå på mig själv för att jag inte har modellkropp och köpa kläder som ska ”dölja” det, har jag köpt kläder som framhäver min typ av kropp. För det finns fina saker med former, om man vågar framhäva dem. Att ha ”dölja sin kropp” som utgångspunkt är svårt att göra med stil.

Vidare äter jag nu efter en ny matplan enligt nedan:

  • Äter 3 mål istället för 4. Ju mindre exponering mot drogen desto bättre.
  • Äter mycket mycket större portioner. Mer protein, fett och grönsaker.
  • Äter mer varierat. Både i form av färg, smak, kryddning och konsistens. Alltid olika till lunch och middag.
  • Äter hälften varma och hälften kalla grönsaker till varje måltid.
  • Tagit bort mat som jag vill mysa med, med mjuk och len konsistens, såsom blomkålsmos och yoghurt.
  • Väljer mat, framförallt grönsaker med mycket tuggmotstånd, såsom riven vitkål eller rödkål.
  • Äter även 100 g grönsaker till frukost, vilket jag aldrig gjort tidigare.
  • Försöker att ha flera olika fettkällor till varje måltid i form av avokado, olivolja, smör, oliver, majonnäs etc.
  • Äter middag mellan kl.17-19. Aldrig senare. Och om jag ska bort på middag äter jag ett mellanmål i form av något protein och kokosfett innan.

Till detta överlämnar jag även min mat till min sponsor. Varje dag smsar jag vad jag har ätit vilket hjälper oerhört. Hjälper mig att inte hålla på och diskutera med min röda hund om olika kryphål. Det är ingen idé då jag vet att jag sen måste erkänna det för en annan person i slutet av dagen. Så lika bra att bara göra som jag ska och sen fokusera på något annat.

Slutligen har jag börjat socialisera mig mer bland andra i programmet. Och oj vad underbart det är att få vara med människor som är likadana. Som inte får en att känna sig så himla annorlunda hela tiden. Finns så otroligt mycket härliga människor i programmet.

Skulle kunna fortsätta i evigheter känner jag men nu måste jag jobba vidare och får skriva mer sen istället. För att sammanfatta är jag idag lyckligare och friare än vad jag någonsin varit i hela mitt liv. Jag överäter inte längre och har inte heller sug. Och livet leker bokstavligen. Tack gode gud och programmet för detta. Så tacksam.

Annonser

Dag 612. Min sanning

En av de största vinsterna med att sluta med socker var att sluta leva ett dubbelliv. Att få sluta gömma, ljuga och smyga. Att få vara den jag utgav mig för att vara. Slippa skulden, skammen och isoleringen. En annan vinst var att slippa den ständiga besattheten. Det ständiga planerandet inför när nästa kick skulle serveras. Det konstanta förhandlandet med mig själv huruvida jag skulle eller inte skulle äta.

Tyvärr måste jag inse att många av dessa beteenden har smygit sig tillbaka. Socker eller inte socker, tendenserna är desamma. Jag kanske inte ljuger, gömmer och smyger i samma konkreta termer som tidigare men överätningen är ett slags dubbelliv. Det är ju aldrig något jag gör inför någon annan. Nej det gör jag på egen hand när ingen annan ser. På kvällen, på natten. Isoleringens tacksamma täckmantel. Inte varje dag men ändå för ofta för att räknas som undantag.

Detta skapar såklart oundvikligen ny skam och skuld, vilket antagligen spär på behovet av att äta för att fortsätta döva. Ond spiral.

Gällande besattheten är den definitivt tillbaka. Ser fortfarande fram emot varje måltid. När ska jag få nästa napp?.. Även om jag med hjälp av matvågen håller mig till rätt mängder många gånger så vill hjärnan alltid fortsätta. Det svåra är egentligen aldrig att avstå eller äta rätt mängd, det är att sluta äta. Till exempel har jag i princip aldrig lämnat kvar en bit mat på min tallrik. De få gånger det skett har det varit för att maten varit rent ut sagt äcklig, vilket är ett undantag.

Usch, jag blir illa till mods av att skriva detta. Desto viktigare att jag gör det. Skäms så fruktansvärt. Vill inte identifiera mig med detta mer. Vill inte att detta ska vara min sanning. Min vardag. Känns smutsigt och misslyckat. Ledsen om jag låter deppig men korten måste upp på bordet. Det här är ett riktigt äckligt beroende som jag inte önskar min värsta fiende.

Ända sedan jag slutade med socker har jag räknat min abstinens, som jag definierat som 100 % sockerfri. 1 dag, 1 vecka, 1 månad, 1 år osv. Det har gett mig motivation och hopp. Något jag varit stolt över. Men lika mycket som det har varit en styrka är det nu något som tynger. Nu när jag känner att jag måste omdefiniera min abstinens. Åter igen på ruta ett på ett sätt. Suck. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska börja om från dag 1 eller bara se det som en modifikation på min definition och fortsätta där jag är.

Hursomhelst behöver jag ta steg 1 igen inför maten och tvångsmässigt ätande. Behöver inse och acceptera att överätning också är att bryta abstinens. Fördelen med att ha en tydlig definition av sin abstinens är att det i sig kan användas som ett verktyg. Något som blir en spärr när tankarna vill skena iväg. Minns tillfällen då jag haft sug efter socker då jag hindrats av pga motviljan att förlora min abstinens. Har haft en känsla av att kunna gå över lik för att skydda min sockerfrihet. Inget craving har känts värt det.

Det är dit jag vill nå även med tvångsmässigt ätande. Vill få den där spärren. Den där respekten, rädslan och stoltheten i att vara abstinent.

Känner dock inombords att jag inte är helt där än. Är inte fullt redo. Jag hoppas att det är för att jag laddar inför det som komma skall som jag gjorde innan jag gav upp sockret. Mental förberedelse inför att offra nappen och ta nästa steg. Det känns som att det är vad jag gör i alla fall. Har inte lust att äta tvångsmässigt bara för att jag laddar, men känner ändå ett behov att ta lite tid innan jag på riktigt lämnar över.

Dag 606. Att sakna villigheten

Jag har tappat fotfästet. Det har skett successivt varpå jag inte har sett förändringen. Men igår innebar en hemskt jobbig insikt. Att jag förlorat villigheten.

För en beroende betyder villigheten a och o. Det är steg ett. Att vara villig att ge upp, att lämna något destruktivt bakom sig, att inse att man har förlorat kontrollen, att göra det som krävs för att tillfriskna och hålla sig vid sina fulla sinnen.

För den som har följt bloggen är det ingen nyhet att jag har kämpat med överätning i princip ända sedan jag gav upp sockret. Jag har alltid trott (eller velat tro) att det enbart är en övergångsreaktion efter att jag slutat med socker. Att det är något som med tiden kommer att gå över och stabiliseras ju längre jag är abstinent från socker och parallellt jobbar med mig själv. Maten var ju inte ett problem innan på samma sätt.

Hur mycket det än tar emot inombords är det nog dags för mig att en gång för alla erkänna att ett utlopp har övergått i ett annat. Socker versus mat, samma sjukdom, olika utlopp, om än snarlika. Det hade lika gärna kunnat övergå i träningsmani, arbetsnarkomani, sexmissbruk osv.

Så nu sitter jag här. På ett sätt fortfarande stolt över att jag kommit ur sockerträsket, men samtidigt väldigt låg över insikten om att vara på ruta ett igen. Sorgsen över att ha levt i förnekelse och inte orkat se. Framförallt är jag ledsen över insikten om mitt största problem. Att jag inte har villigheten att sluta. Att sjukdomen fortfarande är min snuttefilt. Min självmedicinering.

Jag har alltid varit tacksam över att jag nådde min botten sommaren 2012 då det gav mig styrkan att säga adjö till socker och göra allt i min makt för att tillfriskna. Det var ett högt pris att betala på alla fronter i livet. Det var såklart värt det, men det var fortfarande ett högt pris. Påverkade och förstörde mitt dåvarande förhållande, mitt dåvarande jobb och mina vänskapsrelationer. Inget är såklart svart eller vitt, och i längden förstörde det ingenting, allt faller långsamt på plats. Men att tro att tillfrisknandet inte ställer höga krav på ens omgivning och förändrar livet är att vara naiv.

Eftersom jag vet hur viktigt det var för mig att nå botten för att orka göra det som krävdes frustrerar och skrämmer det mig att jag inte nått botten gällande maten. Vilket förklarar varför jag har harvat i detta i 1,5 år nu. Matplan hit, matplan dit. Väga, inte väga. Planera, inte planera. Kosttillskot, byta kosttillskott. Jobba i stegen, inte orka jobba i stegen. Mejerier, inte mejerier. Träna, inte träna. Möten, inte möten. Vad spelar det för roll om jag i grund och botten inte vill släppa maten? Snacka om självplågeri.

Men att inse och erkänna detta är ett steg i rätt riktning i alla fall. Nu börjar en ny resa. Eller nygammal. Allt jag har gjort hittills finns med mig i bagaget. Även om jag kanske inte är helt villig att släppa överätningen än, även om jag inte nått min botten, så är jag villig att göra allt jag kan för att bli villig. Den punkten kan jag påverka.

Vad innebär det i praktiken?

För mig innebär det:

  • Att dagligen be
  • Meditera 10 minuter varje morgon och kväll.
  • Att fortsätta laga och planera mina matlådor.
  • Gå på möten!!! (har varit på 2 möten senaste månaden – långt ifrån ok även om det är förståeligt med tanke på min jobbresa)
  • Ta mig igenom stegen

Det finns fler värdefulla verktyg att ta till men ovan räcker långt och är good enough. Viktigt att jag inte tar mig vatten över huvudet och ska göra allt på en gång. Skriva, läsa litteratur, motion och ringa ut är verktyg jag kan komplettera med.

Håll tummarna. Stor kram

Dag 602. Att resa med ett beroende

Jag har precis kommit hem från en tre-veckors jobbresa i Asien. Det har varit roligt, utvecklande, utmanande och påfrestande. Lika härligt som det var att åka iväg var det underbart att få komma hem. Njutningen av att få sova i sin egen säng igen, att få äta sin egen mat och sist men inte minst att få sitt eget andrum.

Resan har inneburit många utmaningar och därmed lärdomar. Om jag ska dra allt här är jag rädd att inlägget blir oändligt långt och tänker därför försöka stapla upp det hela i punktform. Har ni sedan några undringar är det bara att kommentera eller maila mig så berättar jag gärna mer utförligt.

Lärdomar

  • Jag är en kombination av introvert och extrovert person. Min förmåga att vara utåtriktad är helt beroende av att jag emellanåt får tillräckligt mycket egen tid för mig själv.
  • Faran i att försöka leva som en normi. Vikten av att inse och leva efter mina egna begränsningar.
  • Förbud stjälper.
  • Ibland får vissa matval vara ”good enough” trots att det inte är helt enligt matplan.
  • Det är inte farligt att bli hungrig, att inte veta när nästa måltid serveras och att inte kunna kontrollera vad du får på tallriken. Det löser sig alltid.

Vad jag är glad över att jag gjorde

  • Hade med mig en stor burk kokosfett, ca 2,5 kg småburkar tonfisk i olivolja, små olivoljeflaskor och massa glutaminpulver.
  • Hörde av mig till min familj, vänner och sponsor när jag kände mig ensam eller förtvivlad.
  • Att jag testade mina egna begränsningar gällande avsteg från min matplan.
  • Att jag hade med min matvåg.
  • Att jag inte använde matvågen – övade istället på att själv avgöra rimlig mängd och att känna efter hur mycket som var lagom.
  • Att jag drack mycket vatten.
  • Att jag avstod från att träna då varje sekund av ledig tid behövdes för sömn och återhämtning.
  • Att jag tillät mig själv att ”bryta ihop” och sjukskriva mig en dag då allt höll på att spåra ur fullständigt pga sömnbrist, för mycket skarvande med maten och för lite egen-tid. Detta blev min räddning och gav energi att orka hela resan ut.
  • Att jag lyssnade på OA-speakers innan jag somnade.
  • Att jag hade med mig stora boken.

Vad jag kommer att göra annorlunda nästa gång

  • Höra av mig tidigare när något känns tungt eller när röda hund spelar mig spratt.
  • Ha mer kontinuerlig kontakt med min sponsor.
  • Stå på mig om att få sova i ett eget rum.
  • Ha med mig en påse naturella osaltade mandlar och valnötter, vilket jag inte triggar på. På långa resor utan mat fanns det ofta enbart saltade cashewnötter vilket jag inte alls mår bra av.
  • Ha med mig små plastbestick.
  • Skriva och/eller be varje morgon.
  • Uppsöka lokala engelsktalande möten (fanns ingen möjlighet till det denna gång men kanske nästa. Var på möte i Spanien i höstas vilket var fantastiskt).

Som sagt är jag glad över att vara hemma igen. Samtidigt känner jag en stor tacksamhet över allt som denna resa har inneburit. För ett år sen hade det varit otänkbart för mig att åka iväg med okända personer till okända miljöer på andra sidan jorden. I tre veckor dessutom. Tidigare var det skrämmande nog att åka iväg en helg från Stockholm. Att gå bort på middag tog emot och kändes läskigt. Livet var så otroligt begränsat. Men jag behövde ha det så just då. Det krävdes för att jag skulle orka hålla mig abstinent.

Idag är det inte så. Kontrasterna mellan nu och då är extrema. Att jag klarade den här resan är ett kvitto på att programmet har fungerat och fungerar. Att fotarbetet lönar sig. Som resultat känner jag mig nu friare än någonsin. Som att jag kan klara av vad jag vill så länge jag respekterar mina grundbehov och begränsningar (sömn, mat, motion, egen tid). Att tvingas släppa all kontroll under såpass lång tid har frigjort mig och hjälpt mig att inte vara rädd för att leva i ovisshet gällande maten. Har tvingat mig att leva i nuet och ta varje måltid som den kommer.

Med detta sagt, är jag dock övertygad om att jag har behövt leva såpass kontrollerat och tryggt under lång tid för att orka igenom den första tiden. I mitt fall hela det första året. Avgiftningen och omställningen innebar turbulens nog i början. Men under de senaste åtta månaderna har jag varit redo för ny mark, vilket denna senaste resan definitivt varit. Innan jag åkte var jag rädd för att resan skulle vara att spänna bågen för hårt och att den skulle innebära mitt första återfall.

Men då sa min kloka sponsor ”du får bara de utmaningar du är redo för”. Tack för det.

Dag 543. Terapi utan droger

Jag har börjat gå hos en terapeut. Det är inte min första. Genom åren har jag gått hos flera olika och ständigt provat diverse nya metoder. Allt för att på något sätt bli ”fixad”. Varje gång lika förhoppningsfull om att kanske den här personen eller den här metoden ska vara det som gör skillnaden. Som gör mig till ”normal”. Som suddar ut och raderar all besatthet och alla tvångsmässiga beteenden.

Minns frustrationen över att ingenting riktigt hjälpte. Jo, för stunden men följt av en ännu starkare baksmälla. Alltså en ökad besatthet som kanske kom förklädd i ny form. Sjukdomen är ju progressiv. Det spelade ingen roll hur mycket jag analyserade, bearbetade och kämpade. Beroendet växte sig ändå starkare. Ingen självkännedom i världen kunde stoppa och hjälpa, när jag samtidigt fortsatte droga.

Detta var såklart inget jag kunde se då. Nej, då trodde jag bara att jag måste vara dum i huvudet som inte blev bättre oavsett terapitimmar. Eller att jag bara var extremt bortskämd som inte ”bara kunde skärpa mig”. Nu i efterhand kan jag skaka på huvudet när jag tänker på det och verkligen se varför det blev som det blev. Min hjärna och hela mitt väsen var ju kidnappat av det där sockret. Även om det verkade som att jag var där, så var jag aldrig det. Inte fullt ut. För att dra det till sin spets kan man göra jämförelsen med att försöka plugga när man är kraftigt alkoholpåverkad. I sitt rus kanske man upplever att man förstår men sen dagen efter är allt bara en dimma, följt av en huvudvärk.

En annan sak som i efterhand är skrämmande är skillnaden i känslolivet. Vet att jag redan nämnt det flera gånger tidigare men kan inte sluta häpnas över skillnaden som är extremt tydlig. Den ständiga berg- och dalbanan mellan skratt och gråt, närheten till nedstämdhet, ensamhetskänslorna, humörsvängningarna och den outhärdliga panikångesten – var ett känsloliv jag trodde var normalt. Eller då var det mitt personliga normaltillstånd. Ständigt högt eller lågt. Ett konstant pendlande. Från dröm till mardröm på en mikrosekund. Men idag har jag ett helt annat normaltillstånd. Och när jag tittar i backspegeln känns det som en dröm i jämförelse. Såklart också präglat av upp och nedgångar, men idag är det hanterligt, och majoriteten av tiden fylls av ett positivt känslotillstånd. Och när negativa tankar eller obehagskänslor dyker upp kan jag hantera dem bättre och mer konstruktivt. (Anser jag själv i alla fall 😉 Det är möjligt att det inte märks någon skillnad utåt sett då jag varit bra på att spela charader, men jag märker skillnaden inombords. Och det gör livet bra mycket roligare kan jag säga.

Hursomhelst upplever jag att terapin verkligen hjälper nu när jag är drogfri. Istället för att ägna timmar av gråtande på grund av massa falska känslor uppbringade av sockerhjärnan kan vi istället sätta fingret på vad som faktiskt ligger bakom vissa saker. Komma åt de verkliga känslorna och de äkta blockeringarna. Och det är en underbar och jobbig upplevelse. Det river upp mycket men samtidigt lättar det på trycket. För varje gång det svider till vet jag att det som följd alltid leder till ökad befrielse.

Dessutom är den här terapeuten helt annorlunda jämfört med alla jag träffat tidigare. Han daddar inte med mig. Tvärtom provocerar han mig. Vilket jag anar är en teknik för att bryta igenom mina skal och de försvarsmekanismer jag byggt upp. När jag sitter där är jag både förbannad, vilket jag sällan annars är, ledsen och sårbar. Men av någon konstig anledning lämnar jag sen alltid rummet med ett stort leende och lätta steg. Tänker inte analysera sönder varför det känns som att denna terapi funkar. If it’s not broken, don’t fix it. Så tänker bara konstatera faktum och köra på. Känner att vi kommit in på några intressanta spår som jag aldrig sett tidigare. Jag får återkomma om hur de utvecklar sig i senare inlägg..

God natt alla fina som kämpar och stöttar där ute. Tack för att ni finns i mitt liv.

Dag 533. Att säga adjö

Avslut. Alltid lika smärtsamma som de är nödvändiga och frigörande.

Idag har jag avslutat en relation som jag redan trott att jag hade avslutat. Först en gång i somras, och sen åter igen i september. Tredje gången gillt.

Känner mig sorgsen och tom. Igen. Ett nödvändigt ont jag måste ta mig igenom. Nu en gång för alla. Men bara för att det känns tungt just nu betyder inte det att det inte är rätt beslut. Uppbrott är tuffa. Det hör till spelets regler. Jag vet det. Men jag behöver inte gilla det.

När vi satt där och insåg att allt var sagt, att detta var slutet, så kom den där oundvikliga tanken. ”Jag måste hitta ett sätt att döva den här smärtan på för jag står inte ut.” Instinktivt kom jag såklart att tänka på socker eller mat. Men det som sen förvånade mig var min reaktion på den tanken. Likgiltighet.

Många gånger när jag upplever jobbiga känslor kan jag bli lugn av tanken; att om jag vill så kan jag äta på det. Om det krisar sig rejält så finns en utväg. Men den här gången kände och känner jag inte så. Eller snarare, jag vill fortfarande ha en snabb väg ut och slippa känna, men alternativet att äta känns inte lika spännande längre. Det känns inte som det stöd som det tidigare gjort. Vilket glädjer mig. Socker och mat är ju egentligen det sista jag vill ha som snuttefilt.

Ända sedan jag slutade med socker har jag varit livrädd för behöva gå igenom ett break-up likt detta. Rädd för att inte stå ut. Rädd för återfall. Framförallt eftersom jag kan drabbas av sådan rädsla för att bli ensam. Älskar att vara själv, men inte ensam. Men idag vet jag att jag kommer att klara av det. Sommaren och de senaste månadernas slitsamma velande fram och tillbaka har jag ju klarat av, så detta ska också gå.

Som man brukar säga, vi utsätts bara för de utmaningar som vi är redo för och kan klara av. Med andra ord är detta precis det jag ska gå igenom. So bring it.

Dag 532. Tillbakablick

Jag har suttit vid datorn i snart en halvtimme och stirrat in i skärmen. Vanligtvis brukar orden flyga ut ur mig så fort jag sätter mig ner. Det som ska komma brukar komma till mig.

Men den här gången står det still. Inte för att det inte finns något att säga utan för att mitt liv handlar allt mindre om socker och mat, och allt mer om det som ligger bakom min problematik. Livet helt enkelt. Vilket i sig är rätt fantastiskt med tanke på hur fixerad jag varit vid mitt sockerberoende.

Med det sagt vill jag dock betona att jag fortfarande kämpar dagligen med mitt beroende. Trots att jag varit drogfri en tid nu så läker min kropp fortfarande från tidigare påfrestningar. Det tar lika lång tid att gå ut ur skogen som det tog att gå in. Men som jag har skrivit i tidigare inlägg är det idag på en helt annan nivå. Saker som för ett år sen fick mig att känna ett intensivt styng av sorg och fick mig att brista ut i tårar noterar jag knappt längre. De vanor jag har idag är inte längre ”mina nya vanor”, utan det är min livsstil. Därför är det mycket mer som bara går per automatik och därmed besparar både energi och tankekraft. Energi som tidigare gick åt till att bearbeta mitt gamla liv.

Minns hur jag för ett år sen stod i mitt kök och grät medans jag gjorde mina matlådor och tog min kosttillskott. Sorgen, ilskan, förtvivlan, rädslan, all självömkan. Det var alla känslor på en gång. Ibland när jag tänker tillbaka på tiden som varit kan jag faktiskt undra hur jag orkade. Så mörkt som det var inom mig där och då. På ett sätt tror jag inte att jag förstod hur mörkt det var. Först nu i efterhand när jag allt mer har börjat känna mig som mig själv igen, i en friare, ärligare och lyckligare version av Elsa, så ser jag kontrasterna.

Nej det har inte varit lätt, men det har varit värt det. Igår satt jag och funderade på åren innan jag slutade med socker. När jag febrilt försökte få kontroll över något jag aldrig kommer att kunna kontrollera. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, det slutade alltid med förlust. Inget ville riktigt ta fäste. Oavsett hur många timmar jag yogade så var jag ändå i en dimma. Oavsett hur mycket jag planerade för nya, mer skärpta vanor. Oavsett hur mycket jag pratade ut hos mina nära eller la pengar på terapeuter. Oavsett hur mycket jag reflekterade och analyserade mina känslor. Oavsett – så hamnade jag så småningom alltid tillbaka till ruta ett ändå. Förutom besattheten av socker, så var detta en av de mest frustrerande sakerna under dessa år. En av de direkta konsekvenserna av just sockret. Att ingenting tog. Ingenting hjälpte. Istället eskalerade allt bara. Fattade inte vad jag gjorde för fel. Jag gjorde ju allt för att må bättre.

Idag är det lätt att jag glömmer den utveckling som varit och vilka framsteg som gjorts. Eftersom jag ständigt vill bli bättre fokuserar jag främst på alla de saker som fortfarande är jobbiga och behöver blir bättre. En mentalitet som både är positiv och destruktiv. Positiv i den mån att den driver till förbättring. Destruktiv i den mån att jag är mindre bra på att stanna upp, titta tillbaka i backspegeln och njuta av det som har varit, och av det som är här och nu.

Utöver att livet, i sina stora drag, leker på många sätt, är jag tacksam över de mest triviala saker. Eller, inte för mig triviala men för en utomstående är de nog det.

Jag är tacksam över att jag idag kan se en ICA skylt, en 7-eleven eller en tobakskiosk utan att direkt tänka godis. Jag är tacksam över att jag kan se på när andra äter socker och komma på mig själv med att tänka på annat. Jag är tacksam över att kunna gå på bio utan att instinktivt tänka på snask. Jag är tacksam över att kolsyrat vatten känns som en lyx. Jag är tacksam över att jag idag kan känna sug efter blomkålsmos, kyckling och annat som jag har i min matplan. Jag är tacksam över att jag kan gå bort eller gå på restaurang och alltid känna mig trygg med att finna något lämpligt att äta. Jag är tacksam över att jag idag sover gott om natten och slipper sömnstörningarna. Kan fortsätta länge, för jag är tacksam för mycket mycket mer, framförallt för alla personer som gjort nuet möjligt. För alla nära men också alla totala främlingar som har funnits där. Antingen här på bloggen eller på möten när jag smygit in med blanka röda ögon. Då har ni funnits där och inte låtit mig komma undan, utan kollat mig i ögonen och gett mig en kram och hopp. Tack.

 

Dag 528. Känslan att vara en bluff

Den där klumpen i magen. Krampen som jag känner igen så väl. På en sekund är den där och hela kroppen stelnar till. Känslan är bekant men ändå är det lika svårt varje gång att sätta fingret på huvudproblemet. Att definiera, och på så sätt avslöja vad det hela egentligen handlar om.

Majoriteten av fallen lyckas jag inte stanna upp och inse att mina största rädslor är luftslott. Istället kör jag hellre på och ger dem ökad makt. Det lilla rädda barnet inom mig tror fortfarande att det krävs att jag ständigt agerar, presterar och levererar. För annars vad? Vad händer om jag inte räcker till? Vad är det som ska hända som är så fruktansvärt hemskt om mina luftslottsrädslor vinner över mig? Jo, då skulle jag bli avslöjad. Upptäckt. Blottad. Synad.

Har insett att jag har en fundamental känsla inom mig av att vara är en bluff. Att allt jag är, har och har gjort i mitt liv egentligen bara är ett skådespeleri. Något som är separat från den jag egentligen är. En roll jag måste upprätthålla för att ingen ska inse att jag egentligen inte är värd att leva det liv jag lever. Att jag egentligen inte är värd ett skvatt.

Det är helt absurt egentligen. På så många sätt. Till att börja med är rädslan i sin helhet och vid första anblick självklart absurd. Och inte minst destruktiv. Men även när man tittar lite närmare på rädslan och synar den i kanterna blir den ännu mer tragisk. För vad är det jag egentligen gör med hjälp av detta tankemönster? Jo, samtidigt som jag uppenbart trycker ner mig själv, så sätter jag mig och mitt liv på en piedestal. En självcentrering där Elsa är världens centrum, som allt kretsar kring.

Utan denna självcentrering skulle jag inse att allt faktiskt inte handlar om hur andra upplever mig etc. Att det finns en värld full av människor som också lever sina liv, med allt vad det innebär.

Jag ska inte slå på mig själv ytterligare en runda för att jag är självcentrerad. Utan istället bara konstatera att jag mår bra av att komma ur mig själv. Att få ta del av gemenskaper och av att faktiskt engagera mig och lyssna på andra.

Tänker även jobba vidare med denna inneboende rädsla för att vara en bluff. Ska försöka slå hål i den så mycket jag bara kan med hopp om att jag en dag ska inse att det bara är en illusion. Tycker dock detta är lättare sagt än gjort.

Kram

Ps. hörde av en vän att man i USA gjort en studie bland läkarstudenter och terapeutstudenter där man kartlade deras största rädslor. Mellan 60-70% namngav ”att bli upptäckt att man var en bluff” som sin absolut största rädsla. Intressant.

 

 

 

Dag 506. En dag i taget – på riktigt

En dag i taget. Vad betyder det egentligen?

Ett uttryck jag hört tusentals gånger det senaste året. Ett ständigt mantra. Att ta en dag, en timme i taget. Ibland lättare sagt än gjort.

Trots att jag har hört det så många gånger, och själv sagt det till andra, har jag insett att jag inte har anammat den sanna innebörden av det. Jag har inte tagit en dag i taget. Snarare en vecka i taget. Och det är tyvärr för mycket. Det är en aspekt som gjort att det till slut blivit kortslutning.

I lördags gjorde jag något som på ett sätt är det största avsteget jag gjort hittills från min matplan. Jag överåt på banan. Något som min sponsor nästan klassificerar som bruten abstinens. Såsom jag definierar min abstinens innebär det inte det dock, men jag tar det hela fortfarande på största allvar.

Förstår att det för en utomstående låter helt sjukt att dramatisera överätning av banan men för en sockerberoende är det bland den största sockerbomberna du kan konsumera (utöver rena sockerprodukter). Frukt tillhör inte min matplan utan tillhör en gråzon kategori som enbart ska ätas i samband med annan måltid vid enstaka tillfällen.

Även om jag såklart önskar det hela ogjort så har det resulterat i en konsekvens som varit riktigt nyttig för mig att uppleva. Nämligen det fruktansvärda intensiva emotionella efterspelet som följt dagarna efter. Det har varit som att gå tillbaka i tiden när jag fortfarande var aktiv i sockret.

Det är först idag tre dagar senare som de falska känslorna börjat avta och jag inte börjar gråta för minsta lilla sak. Hade glömt bort hur labil jag brukade vara när jag var aktiv, utan någon som helst anledning. Visst är jag fortfarande låg och ledsen emellanåt nuförtiden men det hör till livet och skillnaden är enorm. Det hade jag dock glömt bort. Såsom mitt känsloliv är nu är ju mitt nya normaltillstånd så det är lätt att glömma hur det tidigare var.

Hur som helst fick helgens bakslag mig att rycka upp mig ytterligare. De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att enbart ta en dag i taget. Mer än så orkar jag inte längre. Så fort suget och paniken har börjat komma krypande har jag direkt sett över mina tankar och tänkt att bara för idag ska jag klara detta. Efter det kan jag göra vad jag vill.. Och det fantastiska är att det funkat och funkar! Ibland klarar jag knappt av att tänka en hel dag framåt, då kortar jag ner det till några timmar. Som till exempel nu är mitt enda fokus på kvällen. Morgondagen finns inte än. Med detta sagt betyder inte det att jag inte planerar min mat kommande dagar. Det gör jag alltid.

Genom att bara ta en dag i taget, och då menar jag att verkligen bara en dag, så har jag snart tagit mig igenom tre dagar utan några avsteg. Har ätit precis såsom jag ska för att må som en kung. Från att ha haft vita knogar de senaste veckorna känner jag inte alls samma sug. Att dela upp tiden i mindre bitar gör i princip alla situationer hanterliga. Så länge det bara är nuet jag måste hantera så funkar det.

Låter kanske självklart och barnsligt enkelt. Och på ett sätt är det verkligen det. Men just det enklaste kan ibland vara det svåraste.

Just nu är jag bara otroligt tacksam för dagen som varit. Tack.

Dag 489. Nya justeringar

Igår var jag på ett OA konvent. Lawrie från Kanada var influgen för att tala. Han var helt fantastisk.

Det var underbart att få träffa någon som hade så mycket tillfrisknande i sig. Som hade varit abstinent i över 20 år och som gjort den resa jag själv nu gör. Det ingav mig nytt hopp om vad det är jag kämpar för.

På en mer konkret och detaljerad nivå gav gårdagen även nya insikter om mitt eget tillfrisknande. Insikter om varför jag fortfarande har problem med volymer, trots att jag tagit bort allt socker i alla dess former. Lawrie betonade vikten av att inte bara ta bort socker och matprodukter som ger sug, utan även beteenden. Jag har varit inne på detta tidigare men han gav ett par exempel som träffade mitt i prick.

  • Tuggande. Behovet av att ständigt ha något i munnen.
    Sedan några månader tillbaka har jag börjat tugga tuggummi igen, visserligen sockerfria, men det spelar egentligen ingen roll, själva tuggandet skapar sug. Detta i kombination med mitt konstanta te- och kaffedrickande (koffeinfritt) resulterar faktiskt i att jag nästan konstant har något till munnen. Detta skapar enzymer i munnen och skickar ätsignaler till hjärnan vilket gör att man äter större mängder. Lawrie hade samma problem och har idag som regel att han inte tuggar överhuvudtaget mellan måltider längre.
  • Konsistenser. Abstinent mat som triggar.
    Sedan ett år tillbaka har jag tampats med överätning av turkisk yoghurt med frysta bär. Tillåten mat men samtidigt en kombination som verkar ge mig sug. Lustigt nog tog Lawrie upp exakt detta som exempel. Han hade samma problem tidigare och hade konstaterat att det var konsistensen mjukt och kallt gav sug. Oj vad jag kände igen mig. Har nämligen inte upplevt att det är produkterna i sig som triggar mig utan det är konsistens jag vill åt.
  • Kombinationen fett och salt.
    Att fett och socker är en farlig kombination har jag vetat sedan dag ett, men att det kan vara lika triggande med kombinationen fett och salt har jag inte konkretiserat tidigare. Däremot har jag tagit bort produkter med den kombination utan att jag har förstått varför, som till exempel saltade cashew- och pistagenötter. Där triggas jag dessutom utav den knapriga konsistensen. Naturella nötter är inga problem. Det tycker jag är rent utav supertrist.
  • Sena middagar.
    På min matplan har jag tidigare haft tre vanliga mål med ett mellanmål. Detta mellanmål brukar jag ta runt femtiden vilket innebär att jag inte är sugen på middag förrän vid klockan åtta, ibland senare. Att äta på kvällen är en dålig ovana som jag har varit medveten om men inte varit villig att ändra på. En del av sjukdomen ligger här och lurar, och vill ”spara” en måltid till slutet av dagen. Så att jag har något att se fram emot. Det säger sig självt att detta är att leka med elden.
  • Att äta sig proppmätt.
    Lawrie identifierade också fenomenet att alltid äta sig proppmätt. Något man lätt kan ursäkta med att man inte äter socker, så därför måste man få i sig mycket av vanlig mat. Enligt Lawrie ger detta en kemisk reaktion av tillfredställelse och lugn. Här känner jag igen mig något otroligt. Behovet av att döva och bli av med inre stress genom att äta mig väldigt mätt. Lawries lösning på detta var att ”sluta äta när det känns som att maten har nått din navel”. Vilket då ska vara ekvivalent med mättnad. I själva verket börjar magsäcken ovanför naveln men han menade att det hade funkat för honom att tänka så ändå. Lite intressant. Lawrie tipsade även om att alltid försöka lämna lite mat på tallriken.

NU är det dags för nästa steg i tillfrisknandet. Jag tänker hädanefter göra följande:

  • Begränsa tuggandet till mina tre mål och valfria mellanmål.
  • Avstå från tuggummi.
  • Mat med konsistenskombinationen mjukt och kallt tillhör inte min matplan.
  • Produkter med kombinationen fett och salt tillhör inte heller min matplan.
  • Likaväl som jag gör lunchmatlådor varje dag ska jag även göra middagsmatlådor. Detta för att det dels skapar en mental begränsning av hur mycket jag ska äta och dels för att det underlätta att få till middag redan vid kl.18.00.
  • Försöka känna efter när jag är mätt och våga/orka sluta äta då. Denna punkt är lite väl diffus men får börja så.

Det finns en del att göra här med andra ord. Ska dock erkänna att det tar emot lite. Sjukdomen i mig gör motstånd och vill inte klippa navelsträngen helt. Men nu har jag erkänt det för er här på bloggen och då blir det verkligt på ett annat sätt.

Tack för igår. Tack Lawrie! Nu kör vi! 🙂